I takt med att spelbranschen växer och breddar sig till fler och fler målgrupper har själva spelen också gjorts lite mer vänliga mot spelaren. Inte nödvändigtvis enklare att klara, utan att de som en följd av bättre design inte stöter bort någon. En viss nivå av handhållning finns med i nästan alla spel idag, men Jump King tar en annan riktning här. När du sträcker fram din hand här, blir den brutalt bortslagen med skratt som följd.
Det är en väldig balansgång att skapa ett spel som både är utmanande, men som samtidigt känns rättvist trots att du blir brutalt bestraffad. From Software har varit experter på detta ganska länge genom sina Souls-spel, men svenska Nexile är verkligen inte långt efter.
Jump King är ett väldigt enkelt spel, rent uppläggsmässigt. Du är en riddare som med hjälp av sin väldiga hoppförmåga ska ta sig längst upp till toppen av ett torn, där det enligt utsago finns en väldigt vacker kvinna. Problemet är att det finns otaliga hopp på vägen som kräver millimeterprecision för att du inte ska störta ner och tappa de framsteg du har gjort under den senaste timmen.
För att du ska kunna hamna rätt på de successivt mindre och mindre plattformarna du klättrar på behöver du få in hopptajmingen i muskelminnet. Ju längre du håller inne hoppknappen desto mer kraft får du i hoppet, men det vanligaste misstaget jag gjorde i början var att ladda lite för länge. Hoppar du för högt kanske du slår i ett låghängande hinder ovanför eller missar plattformen helt och hållet vid landningen. Och sedan börjar klättringen på nytt igen…
På så vis är ditt misslyckande del av spelets inlärningsprocess. Du blir bättre med hjälp av repetition, och snart börjar du få en bättre känsla för avståndsbedömning och hur mycket kraft som ska tillföras. Och det är förstås då som spelet kastar in ytterligare komplikationer för att du inte ska få alltför mycket självförtroende tillbaka. När du har bemästrat de vanliga vågräta plattformarna börjar till exempel diagonala ytor dyka upp, och de har en förmåga att kunna få vår tappra riddare att halka ner otaliga skärmar åt gången.
Presentationsmässigt har det en väldigt inbjudande och charmig pixelgrafik, som bitvis framkallar gamla minnen av de många toksvåra spelen man tog sig igenom under 8- och 16-biterorna. Till skillnad från vissa av dessa gamla spel ligger svårighetsgraden i Jump King inte i brister i spelmekanik eller design, utan här ligger dina framsteg (och misslyckanden) helt i dina egna händer.
Utvecklarna har verkligen funnit det där lilla extra i designen som gör att oavsett hur frustrerad eller upprörd jag har varit under tidigare spelsessioner, så återvänder jag alltid för att se om jag kan nå nästa skärm. Jag vet inte om det är jag som har blivit skadad av alla mina timmar i Souls-spelen, men jag upplever lite av samma upprymdhet av de små framsteg jag gör genom att äntligen klara ett hopp jag har kämpat med. Jag har ännu inte sett toppen av tornet, men jag är långt ifrån slagen än. Jag är ju trots allt Jump King.
Var först med att kommentera!