Det är inte ovanligt med spel som skildrar dystopier i olika former, vilket kanske är talande för hur vi ser omvärlden i stort numera. Symphonia tar dock ett annorlunda grepp på denna skildring och baserar berättelsen i musikens värld. Symfoniorkestern som tidigare har bringat så mycket ljus och glädje till omvärlden har splittrats, och denna tystnad har spridit ett mörker i ett tidigare sprudlande samhälle.
Det hänger på dina axlar som ensam violinist att återbringa de välljudande symfonierna till konserthallen, och detta gör du självklart genom att avklara otaliga utmaningar i form av precisionsplattformande. Hur annars ska dina medmusikanter annars övertalas att återvända till orkestern?
En av de första sakerna som slog mig när jag såg trailern för första gången var den utsökta grafiska stilen som förmedlas i spelet. Den påminner aningen plattformsklassikern Hollow Knight, fast i stället för teman runt insekter och dylikt får vi här njuta av nivåer inspirerade av olika instrument. Exempelvis har första nivån ett vindtema, vilket anknyter till flöjtspelaren du försöker rekrytera till orkestern. Det betyder att många av utmaningarna här handlar om ondskefulla vindpustar som gör allt för att sätta krokben för dina välplanerade plattformshopp. Även om detta element ofta är det jag ogillar mest med plattformsspel tycker jag att det fungerar i Symphonia, eftersom det känns ganska välbalanserat för att vara utmanande istället för bara sadistiskt.

Omväxlingen mellan de olika nivåerna är dessutom ganska bra, och du låser upp fler och fler färdigheter efter respektive spelvärld är avklarad. Du får exempelvis en snurr som du kan använda i luften efter ett hopp, och det gör att du tillfälligt upphäver tyngdlagen en aning för att kunna få lite extra längd på hoppet. Denna snurr-rörelse används även för att aktivera vissa element i nivåerna, som exempelvis att rotera plattformar eller plocka bort hinder.
Utmaningsnivån ligger oftast på en ganska rimlig nivå genom spelets gång, även om jag fastnade på en handfull ställen framåt slutet av spelet. Den riktiga utmaningen ligger dock i sidospåren, där du ibland ställs inför riktigt elaka nivåer, där du behöver kedja ihop kombinationer av alla dina upplåsta färdigheter som kan slå knut på dina fingrar. Det är dock väldigt tillfredsställande när man kommer in i den där zonen där allting klaffar efter många motgångar.
Med tanke på musiktemat i spelet är förstås omöjligt att inte lägga märke till soundtracket i spelet, och här bjuds verkligen på något alldeles extra om du uppskattar klassisk musik. På något vis bidrar musiken till ett lugn även i de mest krångliga sekvenserna i spelet, där jag vet att jag normalt sett skulle börja bli frustrerad. Därmed inte sagt att det saknades svordomar under min genomspelning…

Det finns dock små besvikelser i spelet, och de hamnar i huvudsak i kategorin spelprestanda. Nintendo Switch börjar som bekant bli ganska gammal nu, men jag tycker ändå att en tvådimensionell plattformare borde vara inom ramen för vad konsolen borde kunna orka med. Men istället uppstår frekventa variationer i bildfrekvens, i synnerhet under den senare tredjedelen av spelet, och det är verkligen ett jätteproblem när det handlar om att landa precisionshopp. I de flesta situationer fungerar det absolut okej, men det är helt klart frustrerande att dö på samma ställe om och om igen för att bildfrekvensen störtdyker när man byter skärm mitt i en hoppsekvens.
Det lyckas dock inte skapa alltför stora moln framför denna i övrigt lysande stjärna till spel. Det är inte en alltför lång upplevelse om du enbart kör igenom huvudspåret, men jag tycker att det är perfekt avvägt för vad berättelsens omfattning. Om du lägger till tiden som kommer att krävas för alla sidospår och samlarföremål kommer du ändå att kunna få en rätt matig upplevelse, för att inte tala om en utmanade sådan. Jag skulle kanske dock rekommendera att du skaffar det på en annan plattform om möjligt, för att minska risken för de lite tråkiga prestandaproblemen.
Var först med att kommentera!