Det har funnits en välkommen röd tråd under flera generationer av Nintendo-hårdvara på senare år, och det handlar inte ens om Nintendos egna etablerade spelserier. Jag syftar istället på den tyska studion Shin’en Multimedia och deras exceptionella futuristiska racingspel, som började på Nintendo Wii med Fast Racing League. Den snabbaste och enklaste beskrivningen av upplägget är en korsning av F-Zero och Wipeout, men med åren har de mer och mer gjort denna racingsubgenre till sin egen eftersom dessa inspirationskällor har lyst med sin frånvaro i hutlöst många år.
I samband med lanseringen av Nintendo Switch 2 har förstås Shin’en tagit tillfället i akt att sätta tänderna i den nya och mer kraftfulla hårdvaran, och detta har resulterat i ett teknikunder vid namn Fast Fusion.
Grundkonceptet i spelserien är tydligt i själva namnet, för hastigheten är verkligen slående när jag startar upp mitt första lopp. Omedelbart handlar det om blixtrande action på några av de absolut mest hisnande banor jag har sett på ett bra tag, och det krävs några omgångar innan jag faktiskt börjar vänja mig vid det hektiska tempot. När jag jag väl började komma in i flytet kände jag direkt att det var svårt att lägga ifrån mig handkontrollen, och den där känslan av att hela tiden vilja förbättra tider och placeringar grep tag i mig ganska hårt.
Framgångar på racingbanorna leder till intäkter i kassan, och det kan du sedan lägga på att låsa upp nya tävlingar och fordon. Skulle du inte vara nöjd med standardfordonen du låser upp går det dessutom att kombinera två av dem och skräddarsy attributen för att passa dina önskemål och behov. Avvägningen blir då att antingen försöka jämna ut de svagheter som fordonen har, eller att helt enkelt maximera enstaka styrkor. Jag märkte dock ganska fort att det finns en gräns för hur höga topphastigheter jag klarar av, så det smartaste är att hitta en mer rimlig kombination.
En av de saker som gör att Fast Fusion känns så intensivt är att du hela tiden måste anpassa dig till acceleratorpanelerna som finns utspridda på banorna. De är uppdelade i olika färger, orange och blå, och för att kunna utnyttja dem behöver du matcha färgen på panelerna genom en knapptryckning. Det är verkligen avgörande för att kunna vinna lopp att träffa så många plattor som möjligt för att få en omfattande skjuts framåt, och det skapar en härlig utmaning när man både behöver hålla koll på motståndare, lära sig alla kurvor och memorera var panelerna finns. Givetvis finns det genvägar på en del ställen i banorna, och de är oftast riskfyllda äventyr som kan leda till fördelar om du lyckas undvika en krasch.
En av de gamla goda traditionerna från Wipeout-serien är ett riktigt bra soundtrack av det elektroniska slaget, och detta är en stafettpinne som Shin’en har greppat tag i för att föra vidare. Rakt igenom skapar det en fartfylld och hektisk ljudbild som bidrar till det uppskruvade tempot, och det är alltid en härlig känsla när musiken eskalerar när du kommer in på sista varvet i loppet.
Fast Fusion är på många vis ett tekniskt under med tanke på vad spelet lyckas med att skildra på en relativt blygsam plattform rent prestandamässigt. Visst går det att skymta en del skavanker i grafiken när man skärskådar det, men faktum är att det aldrig någonsin slog mig förrän jag medvetet försökte leta efter det. Spelet blåser på i hänsynslös hastighet i 60 bildrutor per sekund och det är trots allt det viktigaste i en upplevelse som är så fokuserad på fartkänslan. Nintendo inte verkar vara intresserade av att väcka nytt liv i F-Zero och Sony har heller inget intresse av Wipeout, men vad gör detta när Shin’en finns här för att bjuda oss på det bästa av båda världar? Detta är ett solklart inköp för alla som hungrar efter högkvalitativ arkadracing.
Var först med att kommentera!