Nu när Nintendos nya Switch 2-konsol snart har varit på marknaden i två månader börjar den sakta men säkert att expandera utbudet med tillgängliga spel som är skapade eller anpassade för plattformen. Det har inte drällt av nya spel från Nintendos interna studior, men det är å andra sidan förväntat med tanke på hur lång tid det tar att utveckla spel nuförtiden. Även om jag har haft en hel del kul med Mario Kart World är det inte huvudskälet som gjorde mig intresserad av Switch 2, utan det var Donkey Kong Bananza.
Det var ju ett litet tag sedan Donkey Kong-serien fick ett nytt tredimensionellt plattformsspel, och bara detta gör det välkommet att återgå till bananjakten tillsammans med en av Nintendos äldsta maskotkaraktärer. När det dessutom är delar av Super Mario Odyssey-teamet bakom spakarna för projektet kan det väl inte bli annat än lyckat?
Spelet börjar på Ingot Isle där det dräller av så kallade Banandium Gems, och gruvbrottet för att utvinna dem sysselsätter en uppsjö av apor. Det dröjer dock inte länge innan det ondskefulla företaget VoidCo lägger sig i verksamheten för att roffa åt sig både bananer och Banandium för eget bruk. Donkey Kong kan ju dock inte acceptera att bananerna hamnar i fel händer och beslutar sig för att sätta stopp för VoidCo, vilket leder till ett hisnande äventyr som tar dig hela vägen till planetens kärna.
Till din hjälp i kampen har du en följeslagare som till en början ser ut att vara en mystisk sten. Ganska snart visar det sig dock vara Pauline som hade förstenats av ovan nämnda företag, och snabbt börjar en allians uppstå i kampen mot de elaka banantjuvarna. Paulines sångfärdigheter och DK:s taktfasta dunkande på bröstet ger så småningom upphov till väldigt användbara förvandlingar som låser upp specialkrafter. Du kan exempelvis få superstyrka för att enklare kunna demolera omvärlden, eller få tillgång till begränsade flygfärdigheter i en strutsform och det finns en härlig bredd i applikationsområden för alla dessa förvandlingar,
Mycket av spelet handlar om att gräva sig genom kullar, klippor och i princip allt annat som står i din väg i jakt på bananer och rättvisa. Fast mest bananer. Det känns genast otroligt tillfredsställande att fullständigt demolera omvärlden för att hitta gömda skatter och hemligheter, i synnerhet när du börjar uppgradera slagkraften på Donkey Kongs grävande. Det som till en början känns som en kamp mot granit förvandlas senare till att i princip skära genom smör med en varm kniv. Ju närmare du kommer planetens kärna bjuds det dock på tuffare material, så dessa uppgraderingar i väldigt nödvändiga för att kunna komma vidare så småningom.
Det finns dock i de flesta fall ett ramverk på nivåerna som gör att du inte oavbrutet lyckas gräva dig genom världen, men det bjuds ändå på tillräckligt mycket frihet för att det inte ska kännas helt och hållet styrt. Skulle du känna att du har röjt lite väl friskt går det att återställa nivån till ursprungsskick via kartmenyn, vilket helt klart är välkommet.
Omväxlingen i de olika spelvärldarna är till största delen makalös, och det märks att det finns ganska mycket DNA från Super Mario Odyssey i designidéerna. I princip alla världar introducerar en ny spelmekanik som breddar upplevelsen mer och mer ju längre du kommer. Alla nivåer dräller även av hemligheter som väntar på att bli uppgrävda, och hela spelet dryper av upptäckarglädje. Något som överraskade mig är att spelet bara blir mer och mer kreativt ju längre jag kommer, och den sista tredjedelen är sannerligen en fröjd att uppleva. Det är inte sällan jag upplever raka motsatsen, där de stora ögonblicken finns i början av spelet och att idéerna sedan börjar tryta framåt slutet.
Precis som med Super Mario Odyssey fungerar Donkey Kong Bananza riktigt bra både för korta sessioner och långsittningar. Om du har 20 minuter över går det enkelt att bara hoppa in och samla på dig några bananer eller andra föremål och sedan hoppa ut igen. Jag hade dock väldigt svårt att släppa spelet när jag väl satte igång det, så det handlar väl mer om hur mycket självdisciplin du har.
Det är dock inte helt och hållet problemfritt, och tråkigt nog ligger större delen av min kritik på prestandan. Precis som med exempelvis The Legend of Zelda: Link’s Awakening på ursprungliga Nintendo Switch uppstår ibland vilda hopp mellan 30 och 60 bildrutor per sekund på grund av tekniska designval. Det är inte lika frekvent som i Link’s Awakening, men det är likväl väldigt störande när det uppstår.
I sin helhet är dock Donkey Kong Bananza ett exceptionellt spel på väldigt många vis, och är en vägvisare för vad vi kan förvänta oss under kommande år på Nintendos nya hårdvara ur ett tekniskt perspektiv. Spelet sprudlande exempel på upptäckarglädje och kreativitet, och kan mycket väl bli en framtida klassiker som du inte bör missa.
Var först med att kommentera!