SOMA

Få utvecklare behärskar skräckgenren som svenska Frictional Games gör. Med bland annat det banbrytande och obehagliga Amnesia: The Dark Descent på meritlistan har de bevisat att en skrämmande upplevelse inte bara behöver vila på överraskningar från fiender som hoppar fram ur mörkret, utan kan etableras genom smart ljud- och miljödesign.

Känslan av maktlöshet är en annan viktig del i utvecklarnas verktygslåda, och det används på ett effektivt vis genom att sätta spelaren i en främmande situation där du aldrig riktigt vet vad som kommer att ske. Ett invaggande i en falsk trygghet som sedan hastigt dras bort för att belysa att fienden alltid är runt hörnet.

När jag påbörjade recensionen fick jag gnugga ögonen en aning när jag insåg att spelet hade sin ursprungliga lansering för nästan tio år sedan. Med hjälp av Abylight Studios har nu denna Frictional-klassiker anlänt på Nintendo-plattformar också, och jag märker snabbt att spelet fortfarande håller väldigt hög klass på stämningsfronten.

I SOMA får du bekanta dig med Simon Jarrett, som efter en olycka har ådragit sig en hjärnskada som tidvis orsakar blödningar. Skadan är livshotande och traditionell medicin har inte lyckats hjälpa honom, och därför har han sökt sig mot mer experimentella lösningar.

När spelet börjar är Simon på väg till en undersökning som ska kartlägga hans hjärna för en framtida behandling vilken förhoppningsvis ska kunna reparera den skadade delen, men många mystiska omständigheter gör att det hela känns som en mindre pålitlig lösning. Mannen som ska utföra undersökningen erkänner till exempel villigt att han inte är läkare än, något som kanske hade fått mig att backa en aning.

När kartläggningen av Simons hjärna är genomförd och han vaknar upp, märker han dock att han inte längre befinner sig i den sjaskiga läkarmottagningen i Toronto längre. Desorienterad utforskar han de mörka korridorerna som han senare förstår är en forskningsbas belägen på havsbotten som av någon anledning är i princip övergiven. Det dröjer inte länge förrän det står klart att vistelsen på Pathos-II inte kommer att bli en trevlig sådan.

Detta otäcka upplägg förstärks av den punkt som Frictional Games bemästrar mer än något annat, och det är ljudet. Den utsökt genomförda ljuddesignen drar in spelaren i miljön och tvingar en att vara på helspänn i denna främmande omgivning. Varenda litet knak i väggar eller gnisslande i dörrar gör att jag ofta stannar upp för att vara säker på att det inte var en motståndare som skapade ljudet.

Fiender är få till antal och har alla en unik design som gör att du behöver studera dem innan du kan lära dig undvika dem. Vissa är väldigt känsliga för ljud, medan andra inte kan se dig om du står helt stilla, varav den sistnämnda gav mig ett antal minst sagt stressiga situationer.

Även om fienderna är en stor källa till de mer skrämmande ögonblicken i spelet är det snarare det övergripande temat som skapar en obehagskänsla, vilken även hänger kvar under de lugna partierna. Utan att gå in på för många detaljer innehåller berättelsen en del mekaniska karaktärer som tror att de är människor, vilket leder till många intressanta existentiella och moraliska frågor. Var går gränsen mellan människa och maskin om en maskin kan tänka och resonera som en människa? Är det fortfarande ett liv eller medvetande om en dator kan bete sig exakt som en människa? Klassiska science fiction-frågor, absolut, men med en väldigt intressant skruv i detta fall, och något som känns alltmer aktuellt.

Denna portning till Nintendo Switch har dock ett ganska omfattande problem som påverkar själva spelupplevelsen på ett negativt vis. För att optimera spelet till Switch har spelet så kallade ”draw distance”, det vill säga hur långt fram du kan se i spelvärlden, reducerats ganska drastiskt. Det är till och med så att jag inte kan se allt i rummen jag befinner mig i ibland, och det inkluderar fienderna som jag försöker gömma mig från. Vid ett par tillfällen fick jag chansa på vilket håll jag skulle springa för att undvika ond bråd död, och det känns väldigt frustrerande när det uppstår.

Det ska tilläggas att detta är ett Switch 1-spel, och har därför ännu inga optimeringar för Nintendos nya plattform. När jag frågade utvecklarna om framtidsplaner för Switch 2 fick jag endast veta att dessa planer kommer att offentliggöras vid ett senare tillfälle. Jag skulle därför avvakta med ett inköp tills vi vet vad dessa planer innefattar, eller att du helt enkelt spelar på en annan plattform. För att spela det är något du behöver göra. Även tio år senare finns det inte många som kan matcha stämningen av detta spel och den existentiella skräck som skildras.