Under den ursprungliga Switch-eran dök det emellanåt upp en “omöjlig” portning till Nintendos hybridkonsol, spel som ingen trodde skulle kunna köras på den relativt svaga maskinen. The Witcher 3: Wild Hunt var en sådan titel, DOOM 2016 och Crysis-trilogin likaså men gång på gång överraskade Switchen. Ubisoft har tidigare i år släppt en omöjlig portning till Switch 2 i form av Star Wars Outlaws som visade sig vara riktigt bra. Kan de upprepa framgången när de nu dundrar ut Assassin’s Creed Shadows till Nintendos nya enhet?
Fans har skrikigt länge efter ett Assassin’s Creed som utspelas i Japan. Möjligheten att få spela som en shinobi eller samuraj har efterfrågats nästan lika länge som serien har varit igång och nu under 2025 var det äntligen dags. I våras lanserades Assassin’s Creed Shadows till andra plattformar och blev snabbt en försäljningssuccé och därefter började det viskas om en potentiell Switch 2-version. Nu är Shadows alltså här till Switch 2 och jag har spenderat åtskilliga timmar tillsammans med Naoe och Yasuke på deras hämndresa genom Den Stigande Solens Rike.
Assassin’s Creed Shadows är det första spelet i serien sedan Syndicate som erbjuder två spelbara huvudkaraktärer. Där tvillingarna Frye i Syndicate dock var ganska snarlika varandra när det kom till egenskaper är Naoe och Yasuke två vitt skilda karaktärer på alla plan. Naoe lutar mer åt klassiska Assassin’s Creed-hållet med en karaktär som främst håller sig till skuggorna och utför parkour över hustak medan Yasuke är mer av en stridsvagn i samuraj-rustning. Han kan rusa genom dörrar, sparka iväg fiender som om de vore gjorda av arigami och har inga problem att hålla ett halvt dussin motståndare upptagna samtidigt.
Valet att dela upp spelet på dessa två karaktärer och dessutom göra det relativt fritt att växla mellan dem när jag vill gör att Shadows känns lite mer öppet än ett typiskt AC-spel. Jag kan till exempel stöta på ett uppdrag som jag finner lite knepigt att genomföra med Naoe. Då kan jag oftast välja att byta till Yasuke och istället ta den rakare vägen mot mitt mål. Samma sak gäller åt andra hållet, där Naoe oftast är att föredra när det krävs en smula mer finess än en naginata i bålen.
Båda karaktärerna har sina respektive utvecklingsträd och jag kan skräddarsy dem i mångt och mycket efter min egen spelstil. Räkna dock inte med att kunna byta karaktär från start utan det dröjer dryga dussinet timmar innan spelet öppnar upp sig helt och hållet med fria byten mellan karaktärerna.
Men vilken öppning det blir! Feodala Japan är en storslagen miljö att utforska med en gigantisk karta som snabbt fylls med fler ikoner än jag kan hålla koll på. Kritiken mot senare års Assassin’s Creed-spel är relevant även här, att det finns snudd på FÖR mycket att göra så att det blir svårt att behålla någon form av överblick. Många av sidoaktiviteterna är inte heller direkt drypande av underhållningsvärde utan känns som ren utfyllnad för att den stora kartan inte skall kännas tom.
Utöver detta finns det också flera delar av kartan som tekniskt sett kan utforskas men som enbart är fylld med svårmanövrerad skog med träd och buskar som gör det omöjligt att se vart man är på väg. Detta ger mig känslan av att Ubisoft har fuskat lite stundtals och valt att fylla kartan med ogenomtränglig natur snarare än områden som är relevanta för spelet som helhet. Till deras försvar gissar jag att denna typ av vildvuxen terräng faktiskt var ett normalt inslag i Japan under tidsperioden så jag kan inte slå dem på fingrarna alltför hårt men det är likväl en smula frustrerande att försöka hitta den närmaste vägen mellan två punkter ned för ett berg bara för att fastna i illa placerad växtlighet.
Med det sagt njuter jag ändå av att utforska de historiska miljöerna och det finns många uppdrag där Ubisofts team drar åt tyglarna för en mer styrd och medvetet designad upplevelse. Det är här Shadows lyser som allra starkast och får mig att önska att hela spelet var en gnutta mer linjärt. Jag har valt att spela i “Immersive mode”, ett spelläge som låser rösterna till japanska och portugisiska (portugisiska präster och soldater hade en stark närvaro i Japan under denna era) och som inte visar mig raka vägen till mitt mål utan endast ger mig vissa ledtrådar som jag behöver följa. Detta upplägg fungerar ypperligt och de japanska röstskådespelarna imponerar stort. För sakens skull har jag även testat de engelska rösterna och dessa lämnar dessvärre klart mer att önska när det gäller inlevelsen.
Den stora frågan är dock hur spelet rullar på Nintendos senaste plattform? Jag som tidigare har spelat på PlayStation 5 Pro ser snabbt vart utvecklarna har varit inne och kapat ned för att få Shadows i spelbart skick på Switch 2. Först och främst är bilduppdateringen låst till 30 bildrutor per sekund, något som efter en stund inte stör mig så mycket som jag hade trott. Det kan dock lagga till rejält främst i dockat läge vilket kan orsaka lite irritation om det är något du är känslig för.
I övrigt har ljussättning, detaljrikedom, skuggor och mycket annat bantats rejält men det känns på det stora hela som korrekta beslut för att behålla så mycket som möjligt av spelets kärna. Assassin’s Creed Shadows är ett krävande spel även på klart starkare plattformar och den som förväntar sig en version i klass med PlayStation 5, Xbox Series X eller ens Series S lär bli besviken. Om du däremot går in i spelet med tanken på att det spelas på en portabel enhet så kommer du kanske inte blåsas av stolen fullt ut men likväl bli imponerad.
Något som bör nämnas är att det sedan spelets lansering har dykt upp oroväckande många rapporter om att spelet kraschar väldigt ofta för väldigt många spelare. Jag själv har under min tid med spelet endast stött på en enstaka krasch och det har inte varit något jag direkt reflekterat över. Ubisoft har utlovat en uppdatering för att lösa problemen så snart som nästa vecka i skrivande stund men det är något att ha i åtanke.
Assassin’s Creed Shadows är i slutändan en bedrift på Switch 2. Det ser bra ut, flyter bra för det mesta och bjuder på vackra miljöer att utforska. Upplägget med de två spelbara karaktärerna skapar variation och en lust att experimentera och berättelsen är precis lagom involverande. I seriens klassiska anda kastas det möjligtvis lite för mycket på spelaren så det är lätt att bli överväldigad och känna mättnadskänsla ganska tidigt. Men för de som håller i och håller ut är det ett underhållande samuraj/ninja-äventyr som inte bör missas!
Var först med att kommentera!