Milano är en brådmogen 11-åring som mer än något vill visa sina föräldrar att hon faktiskt är vuxen nog att klara sig själv. När hennes mamma blir sjuk och pappan är bortrest skickas Milano att bo med sin farbror. Det dröjer inte länge innan hon blir lämnad även av farbrodern på grund av en schemakonflikt och Milano har nu ett gyllene tillfälle att bevisa en gång för alla hur bra hon klarar sig själv.
Milano’s Odd Job Collection är en 26 år gammal PlayStation-titel som fram tills nu har varit exklusiv för den japanska marknaden. Varför någon beslutat att översätta och porta spelet till resten av världen och moderna plattformar just nu kan jag inte svara på men jag är likväl glad över att det har gjorts.
Spelet är kortfattat en samling minispel som baseras på Milanos olika extrajobb som hon måste ta sig an för att kunna klara sig på egen hand. Jobben består bland annat av att baka tårtor på ett bageri, bemanna kassan i en butik eller servera mat i en snabbmatsrestaurang. Samtliga minispel är relativt simpla i sina upplägg men det gäller likväl att hålla tungan rätt i mun när knapptryckningar skall avklaras i allt snabbare takt och på de högre svårighetsgraderna blir det snudd på arkadhallsliknande utmaningar emellanåt.
När varje arbetsdag tar slut åker Milano hem och kan då välja att genomföra en syssla i hemmet, exempelvis mata katten eller laga mat. Ju längre spelet fortgår och Milano tjänar pengar, desto fler möjligheter får jag att kunna köpa in nya möbler och liknande för att dekorera huset. Nästa dag börjar jag om med ett nytt deltidsjobb och allt rullar sedan på i sakta mak.
Möjligtvis skulle jag kunna klaga på att spelet blir enformigt efter ett tag men å andra sidan kan en hel genomspelning av Milano’s Odd Job Collection klaras av på dryga tre timmar så det känns inte helt relevant i detta fall. Omspelningsvärdet beror helt och hållet på hur underhållande du finner de olika minispelen och möjligheterna att dekorera och fixa i Milanos hus men personligen har jag svårt att motstå charmen som spelet utstrålar.
Från den färgstarka pixelgrafiken och den trallvänliga musiken till de animerade filmsekvenserna som känns tagna direkt från en 90-talsanime är Milano’s Odd Job Collection en tidskapsel på bästa tänkbara sätt. Utvecklarna har även haft den goda smaken att peta in oväntat mycket extramaterial som en engelsk dubbning och en rejäl trave med konceptkonst från spelets utveckling vilket är mycket trevligt att kika igenom.
Milano’s Odd Job Collection är inte årets bästa spel eller ens 1999 års bästa spel men det är helt okej. Spelet bjuder på ett par timmars underhållning som dryper av charm och som samtidigt inte ryggar för att vrida upp svårighetsgraden för den som önskar. Ibland behöver ett spel inte vara mer än så och Milano’s Odd Job Collection förstår den uppgiften perfekt.
Var först med att kommentera!