Blue Prince

Blue Prince lyckades verkligen ta spelbranschen med storm förra året, när det släpptes något under radarn för många människor. Efter en snudd på enig hyllningskör tog det knappt ett år innan spelet anlände till Nintendo Switch 2, och faktum är att jag knappt har rört spelet innan recensionen. Det har länge legat på sparlåga som ett projekt att ta mig an vid ett senare tillfälle, och nu har detta tillfälle dykt upp.

Detta finurliga pusselspel börjar med att spelarkaraktären Simon Jones har ärvt en gammal avlägsen herrgård, med både ett ståtligt yttre och en vacker kringliggande natur. Det finns dock en liten komplikation med detta arv, och det finns ett villkor i testamentet att du behöver finna det hemliga 46:e rummet i huset för att du ska få lov att behålla det.

Det låter kanske enkelt, men detta är inte vilket hus som helst. Varje natt ändras positionen på rummen, och det är heller inte tillåtet att ta med sig utrustning utifrån för att förenkla navigeringen i denna märkliga byggnad. Varje gång du öppnar en dörr dyker det upp en ruta med tre olika potentiella rum som dörren leder till, och det blir hela tiden en avvägning mellan att placera rum med specifika funktioner och rum som har flera utgångar för att låta dig vandra längre in i huset.

Du har även en begränsning på 50 ”steg” som du kan ta varje dygn, och steg räknas snarare som när du går från ett rum till ett annat. Det är därför viktigt att du hushåller med dessa och ser till att du inte lämnar ett rum i onödan. Du kan dock hitta mat här och var i huset som fyller på antalet steg, och vissa rum lägger dessutom till bonussteg när du vandrar genom dem.

Eftersom huset nollställs varje gång du kör fast eller får slut på steg är spelet till stor del omgångsbaserat, vilket sen även förstärks av de slumpade rummen du får när du öppnar en dörr. Detta gör att det dröjer ett bra tag för mig innan jag faktiskt börjar hitta trådar att nysta upp för att komma vidare i det mystiska huset, och när jag väl kommer igång med ett tydligt spår som jag kan följa är det inte säkert att jag får samma nödvändiga rum nästa runda. Det skapar bitvis lite frustration för mig, och det känns som att jag hamnar i hjulspår som leder åt fel håll när jag vet vart jag egentligen behöver bege mig.

Andra sidan av myntet är ju att det omgångsbaserat upplägget skapar en härlig mystik i upplevelsen, och när jag väl får en konkret framgång känns det väldigt tillfredsställande. Många pussel har små smulor av ledtrådar utspridda i olika rum, och när jag lyckas dra en röd tråd mellan allt och det faller på plats i huvudet fylls jag av ny motivation att pusha vidare. Vissa pussel leder dessutom till permanenta uppgraderingar också, som att du startar varje gång med en nyckel för att kunna öppna upp låsta dörrar, eller ett större antal steg varje dag.

På den visuella fronten är spelet relativt enkelt vid första anblick, men jag märkte att ju mer jag spelade desto fler detaljer lägger jag märke till. Visuella ledtrådar finns gömda mitt framför ögonen på ett smart vis, och när du har mer kontext till hur huset fungerar ser du annorlunda på vissa saker. Det är ett imponerande designjobb rakt igenom och det är en stor faktor till varför spelet fungerar så bra.

Överlag är det dock ett spel som jag har blandade känslor för, mycket på grund av det omgångsbaserade upplägget. Jag tappar ibland tålamodet när jag känner att jag har nått en återvändsgränd flera omgångar i rad, och kan sedan låta det ligga i ett par dagar för att se om det går bättre denna gång. När jag å andra sidan får ett genombrott är det en svårslagen känsla, även om det är lite besk eftersmak från tidigare frustrationer.