Ända sedan Tarsier Studios slog igenom på allvar med Little Nightmares har det stått klart att designteamet har en riktigt stor fallenhet för obehagliga miljöer och scenarier. Själva spelupplevelsen i det första spelet var dock lite haltande emellanåt, med smygsekvenser som kändes bitvis frustrerande och orättvisa.
Uppföljaren löste dock flera av dessa problem och lyckades dessutom expandera på konceptet med lite mer avancerade spelmiljöer. Den sedvanligt obehagliga fiendedesignen var dock fortfarande där, och står kanske fortfarande kvar som något av det mest skrämmande de har gjort. I samband med att Supermassive Games tog över stafettpinnen för spelserien fick Little Nightmares II dessutom en nyversion, med putsningar på grafik och högre bildfrekvens. Denna förbättrade version har nu dessutom anlänt på Switch 2, och bjuder på en välbehövlig uppgradering från originallanseringen på Switch.
Berättelsen börjar med att huvudpersonen Mono vaknar upp i vildmarken efter en obehaglig och diffus dröm där han befinner sig i en lång korridor som förvränger sig. Han är oklar över vad detta betyder, eller ens var han befinner sig, men tuffar ändå på i den mörka skogen som visar sig vara fylld med fällor och hinder. Snart skymtar han ett skjul där förra spelets protagonist, Six, är fången. Med henne som vägledning kan Mono börja finna en väg framåt i den mörka skogen till en ännu mer dystopisk stadsmiljö.
Precis som i föregångaren handlar mycket av spelet om att lösa pussel, antingen genom plattformande eller genom att hitta ett föremål och förflytta det till en annan plats. Den gamla klassiska skräcktropen att hitta en säkring till ett proppskåp är något du får uppleva några gånger, samt ett antal olika nyckeljakter. Det hanteras dock ofta på ett kreativt vis, då det inte alltid bara är att transportera ett objekt från punkt A till punkt B. Det brukar finnas en del komplikationer på vägen som skapar variation, vilket förstås är uppskattat.
En nyhet jämfört med första spelet är att det finns olika tillhyggen att använda, antingen för att göra hål i väggar eller dörrar, eller för att klappa till anstormande fiender. Det finns exempelvis sektioner med vad som ser ut som porslinsdockor som gärna vill ha ihjäl Mono, och då är det praktiskt att ha en hammare tillgänglig som motvärn. Det kan ibland vara svårt att tajma slagen rätt eftersom hammaren är överdimensionerad jämfört med Monos storlek, och emellanåt kan det även vara lite knepigt att bedöma avståndet. Det leder ofta till en handfull försök i varje strid för att få allting att stämma, vilket kan vara lite frustrerande beroende på var senaste sparpunkten var.
Stämningen i spelet är dock genomgående toppklassig, i synnerhet när du har lämnat skogen i början och börjar ta dig in i de olika byggnaderna i staden. Utvecklarna leker hela tiden med ljus och mörker, och försöker hela tiden hålla spelaren på tårna genom att spela spratt med dina förväntningar. Det är lätt att bli invaggad i falsk säkerhet för att sedan bli överraskad av en fälla eller en fiende som du inte är beredd på. Den täta ljudkulissen jobbar också övertid för att skapa ett överhängande obehag oavsett var du är i spelet.
Jag vill även framhålla att detta är en exceptionell portning av spelet. Inte för att Little Nightmares II är ett techmonster som är extremt hårdvarukrävande, men det är ändå viktigt att skildra en snygg yta för att skapa inlevelse i ett skräckspel. Detta tillsammans med en väldigt solid bildfrekvens skapar en riktigt bra spelupplevelse, och en rejäl uppgradering jämfört med Switch-versionen av spelet. Detta är dessutom seriens bästa spel hittills, och om du inte har spelat det än är det absolut värt att införskaffa.
Var först med att kommentera!