Att den australiensiska TV-serien om hunden Bluey och hennes familj har blivit en framgång är något av en underdrift. Joe Brumms skapelse är ett tvättäkta popkulturellt fenomen som inte bara lockar barn till skratt och eftertänksamhet utan även har lyckats med konststycket att tilltala föräldrar i minst lika stor utsträckning. Detta skall det givetvis tjänas pengar på och vi har redan fått leksaker, Lego-set, kläder och TV-spel med familjen Heeler och deras vänner.
Intresset för Bluey i min familj är ganska delat. Min fru har inget större intresse av serien och mina barn uppskattar den aningen mer än vissa andra serier som finns tillgängliga. Jag däremot, ÄLSKAR Bluey. Det som jag inledningsvis avskrev som ytterligare sörja för barn i stil med Pyjamashjältarna eller Paw Patrol visade sig snabbt vara en välskriven, välskådespelad och otroligt underhållande serie som vid mer än ett tillfälle gett mig en klump i halsen och smuts i ögonen. Serien riktar sig som sagt lika mycket till barn med de ”enklare” skämten men tar samtidigt upp tunga ämnen som sorg, depression, ofrivillig barnlöshet och mycket annat. Allting varvat med ett brett och underhållande karaktärsgalleri och fantastiska röstskådespelare i både originalversionen och den svenska dubbningen.
Så nu när jag fått göra min utläggning om varför alla borde titta på Bluey hamnar vi på huvudämnet, nämligen det nya spelet Bluey’s Quest for the Gold Pen. Häromåret släpptes Bluey The Videogame som tyvärr var en buggig, tråkig katastrof till spel, trots återvändande röstskådespelare. Det var ett snabbt ihopsatt skräpspel som absolut inte levde upp till seriens höga standard utan uppenbart släpptes för att tjäna snabba pengar.
Bluey’s Quest for the Gold Pen är något annat. Här har Joe Brumm själv skrivit manuset och istället för att genomföra meningslösa minispel i familjen Heelers hus och runt om i Brisbane där de bor får vi här något helt annat. Spelet tar sin början när Bluey och hennes syster Bingo sitter vid köksbordet och ritar teckningar. Deras livliga fantasi går på högvarv och mitt under leken behöver Bluey sin penna med guldfärg. Räkna då med att pappa Bandit har lagt vantarna på den och ritat sig själv som en guldgalen härskare som bränner iväg med guldpennan på sin motorcykel (även den i guld, naturligtvis).
Bluey och Bingo ger sig ut för att hämta hem sin guldpenna och stoppa skurken och allting utspelas på mamma Chilis vackra landskapsteckningar. Bluey är den huvudsakliga hjälten i spelet och har med sig sin vapendragre Bingo som här är hälften hund och hälften gås, givetvis då med namnet ”Bingoose”.
Det som följer är ett ganska simpelt upplägg med ”samla X antal av föremål Y” för att komma vidare, blandat med enklare pussel som aldrig riktigt sätter några käppar i hjulet ens för mina barn. Ja, Bluey’s Quest for the Gold Pen är till 100% riktat mot barn under tio år och med det i åtanke är det riktigt underhållande. Som vuxen har jag mer utbyte av de nya animerade sekvenserna som dyker upp emellanåt och som ofta känns som ett nytt avsnitt av serien, något som jag gärna tar emot.
Miljöerna är väldesignade och ger konstant känslan av ”hm, jag undrar vad som finns där borta?” och uppmuntrar till utforskning av de olika kartorna. Det finns inga strider eller liknande att tala om utan det hela handlar om att hitta rätt föremål för att komma vidare. Till sin hjälp har Bluey ett trollspö som har en rad olika funktioner, till exempel att använda som änterhake eller för att trolla fram plattformar att hoppa på. Utmaningsnivån ligger precis lagom för att inte bli frustrerande för barn men inte heller något som man bara kan gå rakt genom utan minsta hinder.
Om jag skulle peka ut några punkter där spelet missar målet lite så är det avsaknad av ett flerspelarläge. För mina barn hade det varit perfekt att låta en av dem spela som Bluey och den andre som Bingoose, eftersom den sistnämnda ändå redan är konstant närvarande i spelet. Istället är det begränsat till en spelare, vilket förvisso kan vara bra för att lära barn att turas om, antar jag.
Den andra missen är avsaknad av svensk dubbning eller ens svensk text. Bluey: The Videogame hade såväl svenska röster som svensk text och att detta saknas här begränsar nöjet en smula, åtminstone för mina barn. Min äldsta dotter är åtta år och läser svenska utan problem men inte engelska än. Med tanke på att Bluey är ett så pass världsomspännande fenomen hade översättning till fler språk varit välkommet.
Trots dessa små invändningar är Bluey’s Quest for the Gold Pen en fröjd på nästan alla andra fronter. Det är lagom utmanande för den åldersgrupp som det riktar sig till, bjuder på fantastiska miljöer och animationer och härliga filmsekvenser som hade kunnat vara direkt plockade ur ett av seriens avsnitt. Jag vet inte om jag skulle rekommendera spelet till en vuxen (annat än till de största Bluey-fansen) men om du har barn i åldrarna 5-10 är det en enastående uppevelse.
Var först med att kommentera!