Constance har det inte lätt för tillfället. Dels hänger den relaterbara kampen för att hitta rätt balans mellan jobb och fritid över henne, riktigt kryddad med andra vardagspussel. Men hon är dessutom fast i en farofylld spelvärld där hon enbart är utrustad med sin pensel som försvar. Lyckligtvis är hon även en fena på att hoppa mellan plattformar, vilket är tur med tanke på att denna actionplattformare bitvis blir ganska utmanande.
När vår huvudperson vaknar upp i denna främmande spelvärld har hon ganska begränsat med förmågor, men i takt med att utforskningen går framåt får jag tillgång till många av de genretypiska färdigheterna, som en undanmanöver där jag kan passera genom de flesta fiender och möjligheten att studsa på fiender eller andra faror med min pensel.
Om du har spelat andra verk i genren, som exempelvis Hollow Knight eller Metroid Dread, kommer du snabbt att känna dig familjär med hur spelet utvecklar sig. Du utforskar, strider mot fiender och stöter emellanåt på hinder som du inte kan ta dig förbi, vilket i de flesta fall innebär att du kommer att få en ny förmåga inom kort som hjälper dig. Dessa låser du upp genom att hitta ett staffli i närheten, och när du målar färdigt tavlan blir du belönad med nya sätt att navigera spelvärlden, alternativt nya attacker som kan hjälpa dig med bossar.
Miljöerna är rakt igenom utsökt designade, och det är något som verkligen bidrar till upptäckarglädjen som spelet väcker i mig. Det finns en riklig omväxling i de olika områdena, både när det gäller fiender och andra hinder, men i synnerhet i stämningen som området förmedlar. Allt från varma färger och blomstrande miljöer till enorma bibliotek fyllda till brädden med bokhyllor, och bossarna i respektive område har oftast ett passande tema. Det finns exempelvis ett nöjesfält som har en rad olika bossar som cirkulerar kring korttrick och ballongdjur, och det finns en hel del kreativitet i attackmönster och hur man faktiskt besegrar dem.
Efter du har besegrat en huvudboss får du se en minnesbild från den vardag som jag nämnde till en början, och jag har vid flera tillfällen nickat igenkännande till de problem hon kämpar med. Dessa sekvenser gör mycket för att utveckla Constance som karaktär och person, då själva spelsekvenserna i huvudsak handlar om action och/eller plattformande. Det gör mycket för spelupplevelsen att få dessa ögonblick av insikt som är kopplade till små minispel.
Svårighetsgraden är något ojämn emellanåt, och efter att ha fått en bra start i spelets första fjärdedel körde jag sedan rakt in i en figurativ mur. Glädjande nog finns det en del hjälpmedel i menyerna för att justera utmaningen, vilket gjorde att jag inte behövde banka huvudet mot muren tills den föll. När jag sedan kom vidare och fick fler uppgraderingar blev det sedan plötsligt för enkelt med dessa hjälpmedel aktiverade och jag fick då stänga av dem igen för att hitta rätt balans. De är helt och hållet frivilliga, så om du föredrar att skippa dem är det med andra ord fritt fram.
Överlag är detta en riktig pärla som jag verkligen fastnade för på direkten trots att bildfrekvensen tyvärr inte alltid är på topp. Det är inte ett spel som har ett lika stort omfång som exempelvis Hollow Knight eller uppföljaren Hollow Knight: Silksong, men det är något jag faktiskt uppskattar i detta fall. Det är ett mer lättillgängligt spel och något som går att klara av utan någon jätteinvestering av tid, men det håller samtidigt väldigt hög klass under de timmar du befinner dig i denna underbart vackra värld. Och det är en ganska sällsynt kombination.
Var först med att kommentera!