I samband med portningen av Middle-earth: Shadow of Mordor till Nintendo Switch 2 lanserades även uppföljaren Shadow of War samtidigt, och det var med stor nyfikenhet jag återvände till detta spel nio år efter jag spelade det på PlayStation. Mina minnen från spelet var generellt sett positiva, men det fanns en del smolk i bägaren med rejält mycket nötande framåt slutet.
Spelet plockar upp berättelsen strax efter händelserna i Shadow of Mordor och inleds med att Talion, som fortfarande agerar värdkropp för alven Celebrimbor, anländer till Mount Doom. Där börjar Celebrimbor smida en ny ring som inte har infekterats av Saurons ondska, men han blir sedan bortförd av Shelob. Rejäla friheter har dock tagits i tolkningen av Shelob, som plötsligt är både en jättespindel och en förförisk kvinna av någon förbryllande anledning.
För att kunna återförenas med Celebrimbor kräver Shelob den nya ringen i utbyte, vilket är något som Talion motvilligt går med på. Han behöver dock både Celebrimbors och Shelobs hjälp för att sätta stopp för orch-horderna som hopar sig runt Minas Ithil, och denna smått opålitliga allians börjar starta en motaktion där de är i behov av en Palantir för att se fiendernas aktioner. Detta magiska verktyg hamnar dock snart i fel händer, och det blir förstås upp till Talion att rätta till detta.

Det är med andra ord dags att ge sig ut och hugga ner Saurons underbefäl för att urholka orchernas armé, precis som i föregångaren. Det stora dragplåstret, Nemesis-systemet, är tillbaka förstås och har fått en hel del trevliga uppgraderingar för att göra händelser och konflikter ännu mer dynamiska.
Det finns många rörliga delar som anpassar motståndet i bakgrunden genom att analysera dina beteendemönster och skapa motståndare och situationer som känns mer personliga. Det dröjer inte länge innan jag har åtskilliga möten med fiender som uttalar sin önskan om att slita ansiktet av mig, och vid flera tillfällen skapar det följdsituationer som både är underhållande och spännande.
Överlag är spelet inte en direkt omvälvande utveckling jämfört med föregångaren, men samtidigt är det inte något jag vill använda som kritik heller. Det är ett spel som bjuder på mer av det goda, och där lyckades utvecklarna på de flesta fronter. Shadow of War har större skala på det mesta, som exempelvis sekvenserna där jag angriper stora fort för att ta över styret. Områdena är betydligt större än föregångaren också, vilket ger utrymme för mer utforskande och sidoaktiviteter.
Själva spelupplevelsen av denna portning ger en del blandade intryck, och det kommer mestadels från prestandan. Jag har huvudsakligen spelat i handhållet läge, och har vid en del tillfällen upplevt att bildfrekvensen inte riktigt håller för trycket när många saker händer samtidigt. Att detta nästan tio år gamla spel inte ska kunna rulla i 30 bildrutor per sekund känns lite som en besvikelse när det faktiskt borde finnas utrymme för att ha betydligt högre prestanda än så.

Striderna känns oftast ganska bra, om än lite enformiga i längden när det blir större strider. Omväxlingen ökar aningen när du börjar låsa upp nya färdigheter, men det är väldigt mycket hamrande på samma knappar om du skulle hamna i en större grupp av fiender. Med det sagt är det väldigt tillfredsställande när jag lyckas reda ut större konflikter med flera inblandade befäl, och jag börjar se hålen i fiendernas hierarki växa successivt.
Spelet är fortfarande underhållande på många vis, men kanske något som gör sig bättre i små doser numera. Faktum är att föregångaren förmodligen är det bättre valet om du har längtat efter en dos av Nemesis-systemet igen, då det är mer koncist och riktat än vad denna uppföljare är. Vi kommer väl aldrig att få se en ny uppföljare, men det är ändå lockande att drömma om vad detta fiendesystem hade kunnat göra på modern hårdvara…

Var först med att kommentera!