När Playtonic Games drog igång Kickstarter-kampanjen för Yooka-Laylee för ett par år sedan var deras mål att fånga känslan av klassiska 3D-plattformare, främst Banjo-Kazooie. Detta då många i teamet kom från brittiska Rare som låg bakom just denna serie. Inför uppföljaren har teamet lite oväntat sneglat ännu längre bakåt i tiden, även denna gång på Rare-dagarna och Yooka-Laylee and the Impossible Lair förvaltar istället arvet från Donkey Kong Country på ett briljant sätt.
Till skillnad från sin föregångare är Yooka-Laylee and the Impossible Lair ett plattformsspel i 2D, med en del utforskande av huvudvärlden från ett top down-perspektiv. Det är en radikal skillnad från föregångaren som var helt i 3D men känslan från det första spelet finns kvar på alla sätt och vis. Faktum är att Impossible Lair bygger vidare på den charm och starka personlighet som Playtonic etablerade i första spelet och med facit i hand kan jag tryggt säga att Impossible Lair är det bättre av de två spelen. Faktum är att jag rentav skulle kalla det ett av de bästa plattformsspelen till Switch överhuvudtaget.
Det finns flera anledningar bakom mitt påstående. För det första rullar spelet på i 60 silkeslena bildrutor per sekund vilket skapar ett otroligt flyt genom nivåerna. Detta kombinerat med en nästintill fläckfri kontrollupplevelse och färgsprakande grafik är nog för att höja nivån på vilken titel som helst men vi är inte klara än. David Wise har än en gång levererat ett fantastiskt soundtrack där minsta lilla ton känns som att den finns på precis rätt ställe.
Även nivådesignen imponerar stort med hög detaljrikedom och fantasi i designen som är smått enastående. Alla nivåer är fyllda med hemligheter som kan hittas för den som vågar utforska. Dessutom kan jag på huvudkartan påverka nivåerna genom att till exempel frysa den bok som symboliserar en ny nivå. På andra ställen kan jag låta vatten täcka över boken. Detta gör att många nivåer kan spelas från två helt olika perspektiv och faktum är att de skiljer sig åt så pass mycket att det ofta rör sig om helt nya nivåer.
Seriens olika tonics är tillbaka från föregångaren och de gör det möjligt att skräddarsy spelandet på en rad olika sätt. Vissa tonics ger tillgång till nya förmågor, andra kan låsa upp olika grafiska filter som förändrar spelets utseende. Dessa öppnar upp för en enorm variation i spelandet som är väldigt välkommen.
Nu har jag skrivit en stor del av recensionen utan att nämna titelns Impossible Lair och exakt vad det innebär. Detta är nämligen ett av spelets allra starkaste kort. I spelets inledning får jag nämligen ge mig på The Impossible Lair, som är spelets sista nivå. Det är möjligt att klara det på första försöket men det skulle innebär att du är smått gudomligt skicklig som spelare. The Impossible Lair är nämligen en enda lång bossfight varvat med nära nog brutalt utmanande plattformssekvenser. Efter två träffar är jag död och kastas ut till världskartan där jag kan välja att försöka igen direkt om jag så önskar.
Eller så ger jag mig på spelets ”vanliga” nivåer istället. För varje avklarad bana får jag nämligen tillgång till ett bi som agerar sköld åt mig i The Impossible Lair. Genom att samla på mig fler och fler bin får jag alltså en starkare sköld som gör att jag tål fler träffar. Även med en hel hög bin är sista nivån utmanande men det underlättar rejält.
Detta skulle jag vilja kalla ett genialiskt designval av Playtonic då jag omedelbart får ett tydligt mål och jag kan försöka hur många gånger jag vill. Yooka-Laylee and the Impossible Lair är många gånger ett utmanande spel men det känns aldrig orättvist eller hopplöst.
Yooka-Laylee and the Impossible Lair är kort och gott ett måste för fans av plattformsspel i 2D då det bjuder på en nästan perfekt blandning av nostalgi och nytänk. På många plan är det faktiskt ett bättre Donkey Kong Country-spel än DKC: Tropical Freeze, vilket säger en hel del.
Var först med att kommentera!