Moero Crystal H

Sugen på en ny grottkrälare till Nintendo Switch? Kanske något med ett gäng animerade monsterflickor? Eller varför inte rentav ett spel som formligen vältrar sig i sexualitet att det omedelbart slår över och blir snudd på parodi? Om detta är vad du söker finns Moero Crystal H här för dig!

Moero Crystal H är olikt något annat jag någonsin spelat, på gott och ont. Det är inte första gången jag tar mig an ett japanskt spel där de kvinnliga karaktärerna framställs som, låt oss säga ”tvivelaktiga” sett till hur de beter sig och klär sig. Det här tar dock det hela till en helt ny nivå, det är en grottkrälare där våra hjältinnor faktiskt blir starkare i strid ju mindre kläder de har på sig och det är fullkomligt normalt och rentav förväntat att de ska besegra stora bossar iklädda underkläder som är så små att de knappt kan räknas som tygstycken.

Det hela börjar med att jag som huvudkaraktären Zenox anländer till staden Arthenon på jakt efter hans försvunna far. Just denna del av berättelsen hamnar dock snabbt i baksätet när Zenox besöker ett tempel och av en slump blir vittne till en stöld. En mystisk tjuv stjäl ett magiskt föremål känt som ”The Dark Bra”, vars krafter håller världen i balans. Och ja, du läste rätt. Den mörka BH:n.

Kort därefter finner sig Zenox i en överraskande allians med pegasus-flickan Luanna och tillsammans ger de sig av på ett äventyr för att hitta tjuven och återställa balansen i världen. Som du säkert förstår är upplägget och grunden i berättelsen fullkomligt galen och det händer inte mycket för att ändra på det genom spelets gång. Tvärtom försöker utvecklarna hela tiden ta allting ett steg längre, vilket leder till en lång rad bisarra situationer och även många sekvenser som du förmodligen inte bör spela i dockat läge om du har din TV placerad i närheten av ett fönster. Om du bor tillsammans med någon eller har frekventa gäster gör du nog rätt i att uppleva Moero Crystal H i handhållet läge i så stor utsträckning som möjligt för att slippa försöka förklara exakt vad fasen som händer på skärmen.

Med det sagt gör spelet allt detta med glimten i ögat. Trots att berättelsen är otroligt löjlig på alla sätt och vis levereras replikerna med inlevelse och alla karaktärer tar händelserna på stort allvar, vilket bara gör det hela ännu roligare. Tänk hur tråkig Nakna Pistolen-filmerna hade varit om Leslie Nielsen inte hade spelat Frank Drebin som en straight man så förstår du vad jag menar.

Hur är det då med själva grottkrälandet och den huvudsakliga spelmekaniken? Faktum är att Moreo Crystal H är riktigt välgjort, med gott om utmaningar, utforskande av spelets grottor och ett fullkomligt enormt karaktärsgalleri. Under spelets gång får jag möta en lång rad monsterflickor som ansluter till min grupp och alla har olika färdigheter och förmågor.

Genom hela spelet osar det alltså av sexualitet på snudd på löjliga nivåer. Om du inte uppskattar detta bör du se dig om efter något annat för även om spelmekaniken skulle vara minst lika bra utan dessa element genomsyrar det upplevelsen på ett sätt som jag upplevt i få andra titlar.

Det bör dock understrykas att den grundläggande spelmekaniken är riktigt bra och även om utvecklarna har lite väl lätt för att återvända till brunnen med ”skämt om lättklädda damer” och andra sexuella anspelningar (tro mig, det är MÅNGA) så håller alltså spelmekaniken ändå. Moero Crystal H är en underhållande grottkrälare där många skämt visar sig vara riktigt roliga. Även om de alltså döljer sig under mer naken animehud än du någonsin trott att du skulle kunna se under en livstid