Omega Labyrinth Life

Om du alltid har drömt om ett spel som kombinerar grottkrälande i rouglike-tappning varvat med trädgårdsarbete och en rejäl dos lättklädda anime-flickor bör du vara uppmärksam på Omega Labyrinth Life.

När unga Hinata Akatsuki anländer till Belles Fleurs Academy som ny student dröjer det inte länge innan hon befinner sig i trubbel. Efter en kort resa till en märklig grotta visar det sig att skolans berömda trädgård som är känd för att aldrig vissna har gjort just det. Hinata måste därför försöka ställa allt till rätta och ge trädgården sin forna glans åter.

Detta är en kortfattad version av berättelsen i Omega Labyrinth Life och den är faktiskt aningen mer intressant än vad jag inledningsvis hade räknat med. Spelet innehåller en rad karaktärer som alla (eller åtminstone de flesta) har tydliga personligheter och är charmiga på sitt egna sätt.

Genom att utforska slumpmässigt genererade grottor med starka rouglike-element träffar Hinata nya allierade och nya fiender. Stridssystemet i grottorna är trevligt och enkelt att lära sig men visar sig snabbt kräva en hel del taktik då fiender rör sig över spelets rutnät samtidigt som Hinata. Tänk Crypt of the Necrodancer men utan ett schysst beat.

Utanför grottan kan jag se efter skolans trädgård, plantera blommor, skörda nektar och mycket annat men denna del av spelet är inte alls lika underhållande och blir tyvärr snabbt ganska långtråkig. Än så länge låter Omega Labyrinth Life som ett ganska traditionellt rougelike RPG men det ändras så fort vi nämner kraftkällan ”Omega Power”.

Detta är nämligen en särskild magisk kraft som existerar i de kvinnliga karaktärernas kroppar och mer exakt i deras bröst.

Ja, du läste rätt.

När jag under spelets gång hittar så kallade ”Ambiguity Crystals” kan Hinata och hennes vänner ladda dem med Omega Power genom att placera (den märkligt fallos-liknande) kristallen mellan sina bröst och gnugga den så att den växer av kraft. Jag skulle kunna beskriva det hela i mer detalj men jag tror att du som läser denna text redan har en mental bild som ligger ganska nära sanningen.

Men det är inte allt. Karaktärerna kan också hela sig i magiska källor som de finner i spelets grottor och under tiden som de är nakna i vattnet (men dolda av otroligt strategiskt placerad dimma) kan jag som spelare peta på dem med mina virtuella händer som jag vill utan att detta påverkar spelet överhuvudtaget.

Kronan på verket är de aktiviteter där jag besöker skolans växthus för att ”stimulera” karaktärerna till att utvecklas. Detta görs genom att peka på särskilda zoner på deras kroppar och om detta görs tillräckligt bra sprutar det bokstavligt talat ”nektar” över skärmen.

Det sägs att gränsen mellan fanservice och hentai är ganska hårfin och Omega Labyrinth Life balanserar på just denna gräns under många scener. Det kan kännas osmakligt och pinsamt många gånger men å andra sidan måste jag erkänna att spelet har en viss glimt i ögat som säger att det är medvetet om hur extremt fåniga många av dess element är.

Utöver detta är det faktiskt i grund och botten ett underhållande rougelike (och det kommer från någon som nästan aldrig gillar genren) om än något simpelt. Om du är medveten om vad du ger dig in på och är redo för fanservice som svämmar över i parti och minut har du ett underhållande spel som väntar.