Operencia: The Stolen Sun

Det finns ju som bekant många subgenrer inom rollspelen, och för många år sedan var så kallade dungeon crawlers en av de mer dominerande varianterna på PC-marknaden. De har gjort sina avtryck på konsolmarknaden senare också, med bland annat Etrian Odyssey-serien som ett populärt exempel.

Det som huvudsakligen utmärker dessa spel är att du rör dig omkring i förstapersonsperspektiv i rutbaserade miljöer. Inte sällan är de rejält oförlåtande både när det gäller fiender och fällor, och det finns ofta ett element av pussellösning också. Det har gått en hel del år sedan jag själv var i kontakt med genren, men när Zen Studios visade upp Operencia: The Stolen Sun kände jag att det var dags att återvända.

Själva berättelsen och miljöerna utspelar sig i en fantasivärld som heter Operencia, och mycket av detta är löst baserat på centraleuropeisk mytologi. Efter ett kort upplägg får du i vanlig ordning skapa din karaktär från tre olika klasser, och bege dig ut på äventyr i en monsterfylld grotta. När du kommer ut från denna igen står det klart att något inte riktigt stämmer. Solen saknas nämligen, vilket förstås är ett problem i längden. Tillsammans med dina följeslagare du successivt möter längs vägen är det upp till dig att följa fotstegen från gamla legender och historier för att återställa vår kära ljus- och värmekälla.

Miljöerna är generellt sett underbart detaljerade och härliga att utforska. Det bjuds på en hel del omväxling redan från början, vilket verkligen hjälper till att skapa en solid helhetskänsla för spelvärlden. Det finns en del sekvenser som utspelar sig ute i vildmarken istället för i snäva grottsystem, och även om dessa också är väldesignade upplever jag att själva spelsystemet passar bättre för slutna områden. Det tog ett tag för min hjärna att koppla att även om det ser öppet och fritt ut i spelvärlden, så är det fortfarande baserat på samma form av rutnät som grottorna är.

Till en början är spelet ganska snällt mot spelaren, och ställer inte några högre krav på taktiskt tänkande i strider och dylikt. Detta ändras snabbt när du börjar röra dig djupare in i äventyret, och det kan uppstå riktigt jobbiga situationer om du till exempel inte besegrar fiender i rätt ordning. Det finns dock gott om alternativ för att hjälpa dig att skräddarsy den nivå du känner dig trygg på.

Spelets svagaste punkt ligger i själva berättelsen, eller snarare hur den skildras. Grundkonceptet är intressant, då det inte hör till vanligheterna att spel är baserade i denna mytologi, men i princip alla röstskådespelare låter väldigt uttråkade eller som att de läser replikerna innantill. Det går att tona ut detta eftersom berättelsesekvenserna inte är speciellt långa eller frekventa, men det är ganska synd med tanke på att spelet i övrigt har en så inbjudande stämning.

Själva spelkänslan i Operencia är nämligen bitvis riktigt bra, och det har funnits flera tillfällen där jag har intalat mig själv att jag bara skulle spela en kort session som sedan förvandlades till ett par timmar. Karaktärsutvecklingen är kanske inget som är så hemskt nyskapande, men det känns ändå väldigt belönande att gå upp i nivå och fixa ny utrustning till dina kämpar. Det finns även en väldigt balanserad blandning av strider, utforskning och pussel, vilket gör att i princip aldrig hinner bli enformigt.

Jag blev väldigt positivt överraskad av Operencia: The Stolen Sun. Det lyckades visa mig att jag faktiskt hade saknat denna rollspelsform, vilket jag inte själv visst om ens. Det är inte världens djupaste spel när det kommer till berättelse och karaktärer, men det levererar verkligen på spelkänslan.