Infliction: Extended Cut

Skräckgenren har fått ett ganska omfattande uppsving i popularitet de senaste åren, i synnerhet från de mindre indieutvecklarna. I och med att deras verktyg utvecklas, förenklas även förutsättningarna att skildra realistiska och stämningsfulla miljöer utan att kräva väldiga utvecklingsresurser.

Infliction: Extended Cut är just ett sådant spel, som dessutom fick hjälp att nå sin målgrupp genom en Kickstarter-kampanj. När berättelsen tar vid är huvudpersonen Gary på väg hem för att hämta flygbiljetterna som hans fru hade glömt hemma på nattduksbordet. Att döma av röstmeddelandet som spelas upp under bilfärden finns det inget konstigt med detta, men väl hemma börjar en del obehagligheter nystas upp.

Något övernaturligt håller på att ske i huset, och när Gary väl lyckas rymma slutar det hela med att han introducerar sin bil till ett ganska stabilt träd. När han vaknar upp igen är han tillbaka i huset igen, och det antyds att han har mördat sin fru. För att reda ut detta måste han utföra en ritual för att fördriva den ande som styr och ställer i huset, och detta river då även upp en hel del gamla plågsamma minnen på väg mot slutmålet.

Ganska tidigt är det tydligt att det finns inspiration från moderna skräckklassiker som P.T. och Amnesia-serien, då du primärt interagerar med spelvärlden i pusselform och inte med strider. När detta är väl implementerat är detta vad jag föredrar att få ut av ett skräckspel, men det kräver också att allting balanseras korrekt för att inte skapa frustration. Infliction är ganska nära på att lyckas med denna balans, men tyvärr känns det ibland som att jag blir bestraffad om jag utforskar ett rum för länge. Då kan jag ibland hamna i sekvenser där fienden är på en plats där jag inte kan ta mig runt, och jag heller inte kan nå ett gömställe.

Senare får jag även tillgång till en kamera som kan användas för att tillfälligt fördriva spöken, men denna funktion är spelets största källa till buggar och konstiga beteenden. Jag upplevde ofta att det var lite som att singla slant huruvida spöket faktiskt försvann eller ej, eller om ens kameran tog en bild när jag tryckte på knappen. Flera gånger lyckades jag även fastna i kameraläget eftersom jag hade aktiverat den under en dödsanimation, vilket krävde en omstart av spelet för att fixa.

Den största stämningsdödaren är dock tyvärr själva grafiken. För att kunna få spelet att rulla acceptabelt på Nintendo Switch har nämligen utvecklarna varit tvungna att använda sig av väldigt låg upplösning på i princip samtliga texturer och effekter i spelet. Det är inget större fel på den övergripande designen, även om den kan vara lite steril emellanåt, men när det ser ut som att i princip alla texturer i rummet kämpar för att ladda in så har jag svårt att leva mig in i själva spelvärlden.

Ljuddesignen är dock väldigt effektiv, och framkallade ett flertal överraskningar när jag tog mig igenom de mörklagda miljöerna. Ett litet minus är att spelet antingen inte har stöd för surround-ljud eller inte har mixat kanalerna speciellt väl, men sen har väl heller inte majoriteten av Switch-ägarna sin enhet kopplad till en surroundanläggning heller.

Infliction visar att utvecklarna har en god förståelse för vad som bildar ett framgångsrikt skräckspel, men slutprodukten når inte hela vägen fram. Efter en stund går det att förutspå lite för mycket av vad som kommer att ske, och det är oftast förödande för en upplevelse i denna genre. Om du ska spela det föreslår jag att du gör det på en annan plattform, då Switchen-versionen inte riktigt gör miljöerna rättvisa.