Evergate

När Nintendo nyligen överraskade med ett Indie Showcase var Evergate en av de titlar som presenterades och som var tillgänglig redan samma dag. Nu har jag pusslat mig genom titeln för att lämna mitt omdöme.

Jag ska vara helt ärlig. När jag såg Evergate för första gången var min omedelbara tanke att ”det här ser ut som budget-Ori”. Den grafiska stilen påminde om det mästerliga plattformsspelet från Moon Studios och jag var farligt nära att avskriva det som just en simpel kopia.

Som tur var kom jag på bättre tankar och med facit i hand kan jag säga att Evergate inte bara lyckas med att skapa en egen identitet, det är dessutom en alldeles strålande liten plattformspusslare som erbjuder ett till synes enkelt upplägg som snabbt utmanar och utvecklar sig.

Det börjar som sagt relativt enkelt. I rollen som den själ-liknande karaktären Ki är jag i spelets inledning på väg att bli återfödd genom att passera titelns Evergate. Något märkligt händer dock innan detta kan ske och det blir Kis uppdrag att genomsöka en rad mystiska minnen som har dykt upp.

Dessa minnen manifesteras i form av olika världar med plattformsnivåer. Inledningsvis är saker och ting ganska lätta, då jag med ett knapptryck får tiden att sakta ned och som låter mig sikta en projektil i valfri riktning. När jag sedan avfyrar projektilen färdas Ki i motsatt riktning, ungefär som ett riktat superhopp. Med hjälp av denna egenskap ska Ki samla in gula kristaller som finns utspridda på de olika nivåerna.

Vad som gör det hela aningen mer utmanande är att jag måste sikta projektilen så att den riktas mot särskilda ytor som är täckta av en magisk kraft. Detta gör att det inte går att hoppa omkring hursomhelst utan det krävs en smula planering och eftertänksamhet för att kunna samla in alla kristaller.

Upplägget utvecklas genom de tio världar Ki besöker och det introduceras hela tiden nya delar i mekaniken som gör att spelandet aldrig blir tråkigt och alltid håller sig utmanande. Efter en stund lär du märka att Evergate faktiskt kan vara riktigt svårt men en generös funktion för att starta om valfri nivå underlättar och det är ganska lätt att komma in i ett ”flow” som påminner om det som kan upplevas i spel som Super Meat Boy eller Celeste.

Evergate lyckas alltså inte bara skapa sig en egen identitet trots det något välbekanta yttret utan det står stadigt som en av de starkast lysande indiestjärnorna på Nintendo Switch. Jag blir emellanåt positivt överraskad av spel men frågan är om någon titel överraskat mig fullt lika mycket som Evergate har gjort. Om du är ett fan av genren skulle jag nästan våga påstå att Evergate är ett måste att lägga till i spelbiblioteket.