Det första Ni No Kuni står sig som en odödlig rollspelsklassiker och tillhör det bästa studion Level-5 har producerat. Kombinerat med det unika samarbetet med Studio Ghibli lyfte berättelsen om Oliver och Drippy till ännu högre höjder och när spelet släpptes till Switch för ett par år sedan jublade jag högt. Nästan lika högt jublade jag när uppföljaren utannonserades till Nintendos konsol och nu har jag provat på Switch-versionen av Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.
Berättelsen i denna uppföljare utspelas långt efter händelserna i det första spelet och är i mångt och mycket en ganska fristående historia. I spelets inledning får vi se hur en man som helt klart ska vara en amerikansk president blir attackerad i sin bil på väg till ett viktigt möte. Missiler flyger och spränger bilar och mannen vaknar istället upp i Ding Dong Dell, samma värld som föregångaren utspelades i.
Nästan omedelbart möter vår hjälte Roland en ung prins vid namn Evan Pettiwhisker Tildrum, som är näste i kö till tronen över Ding Dong Dell efter att hans far dött under mystiska omständigheter. Det visar sig att Roland anlänt till denna främmande värld mitt i en pågående statskupp och han måste fly tillsammans med Evan.
Vad som följer är en spännande och medryckande berättelse om hur Evan och Roland tillsammans bildar ett nytt kungarike för att bekämpa de onda makter som har tagit kontrollen över Ding Dong Dell och även om mycket av designen från föregångaren känns bekant är det mycket som är annorlunda.
Till att börja med har stridssytemet förändrats från föregångarens turordningsbaserade upplägg till något mer direkt och actionfyllt. Stridssystemet fungerar bra och gör striderna till en mer fartfylld historia än föregångaren, även om delar av det taktiska tänkandet får ta lite stryk. Utöver detta introduceras även ett element som nästan kan beskrivas som ett RTS-läge där man får kontrollera Evan och hans soldater på ett helt annat sätt. De olika delarna av spelmekaniken gör att variationen är riktigt stark genom hela spelet och det blir aldrig långtråkigt med något av de olika lägena.
Överlag har konverteringen till Switch gått bra och den färgsprakande designen är väl bibehållen. Tyvärr tar bilduppdateringen stryk ganska ofta och det känns aldrig som att det blir något riktigt bra flyt i spelet, förmodligen för att bilduppdateringen verkar vara olåst och således kan hoppa hejvilt emellanåt. Det är inget som förstör upplevelsen utan det är snarare ett mindre irritationsmoment.
Vad som är lite svårare att komma ifrån är det faktum att Ni No Kuni II inte riktigt har samma magiska känsla som föregångaren har. Studio Ghibli var inte en del av utvecklingen av uppföljaren och i ärlighetens namn märkts det. Berättelsen, miljöerna och karaktärerna är alla fulla av kreativitet men de saknar det där lilla extra som originalet hade i överflöd. Att huvudkaraktären denna gång springer runt i en medeltida fantasyvärld med en pistol rimmar lite illa med seriens övriga fokus på det magiska.
Vad som däremot finns kvar i överflöd är den fullkomligt fantastiska musiken. Än en gång är det legendaren Joe Hisaishi, mannen bakom majoriteten av Hayao Miyazakis filmer, som stått med taktpinnen och soundtracket är fyllt av precis den musik som Hisaishi gör som allra bäst. Jag vågar nästan säga att soundtracken till Ni No Kuni och dess uppföljare hör till de bästa jag upplevt i något spel överhuvudtaget.
Switch-versionen av Ni No Kuni II kommer med allt DLC som släppts tidigare vilket innebär ännu mer spel än i grundversionen så om du är ett fan kommer du kunna sysselsätta dig under väldigt många timmar. I slutändan rekommenderar jag ändå att du gör det då Ni No Kuni II kanske inte är fullt lika magiskt som originalet men det är ändå ett JRPG som bjuder på ett fantastiskt stridssystem, gott om charmiga karaktärer och bland den bästa musik du kan uppleva någonstans överhuvudtaget.
Var först med att kommentera!