Final Fantasy VIII Remastered

Final Fantasy VIII och jag har ett komplicerat förflutet. När spelet var relativt nytt gick jag på högstadiet. En dag fick jag låna det nya japanska rollspelet av en klasskamrat och även om jag var väl medveten om serien sedan tidigare hade jag inte testat någon del.

Final Fantasy VIII började rulla, jag fick ta kontrollen över huvudkaraktären Squall och började utforska de första miljöerna. Snart stötte jag på en fiende som jag vill minnas var en planta av något slag. Jag försökte strida men dog direkt. Därefter stängde jag av spelet och har inte startat det igen. Förrän nu.

Nu när jag är betydligt äldre och förhoppningsvis lite klokare har jag förstått att jag förmodligen råkade tumla in på ett träningsområde där jag kanske inte riktigt borde ha varit så pass tidigt.

Med dessa minnen i åtanke har jag sett fram emot att återvända till FFVIII och ta revansch, vilket jag har gjort med råge. Final Fantasy VIII Remastered är kanske inte en nyversion av det bästa spelet i serien men det är än idag en titel som vågar prova nya saker och ta ut svängarna.

Just att ta ut svängarna är något av en underdrift, åtminstone när det kommer till berättelsen. Här har manusförfattarna låtit fantasin flöda och det känns stundtals som att de har gjort en tavla med alla deras idéer för att sedan kasta dartpilar på dem. Alla som har träffats har hamnat i spelet.

Det inleds ganska simpelt med soldaten Squall, hans ärkerival Seifer och den vackra Riona. Det dröjer dock inte länge innan det blandas in häxor, ett rikt underjordiskt troll vid namn NORG, monster på månen och allt däremellan. Berättelsen i spelet är stundtals så fullständigt bat shit crazy att det är svårt att ta den på allvar. Samtidigt är det hela tiden underhållande och jag kan inte låta bli av att ryckas med.

Inledningsvis dröjer det dock innan jag är helt med på noterna. Under spelets första timmar introduceras tonvis av spelmekanik genom automatiserade tutorials där jag egentligen bara får läsa vad jag ska göra och se det demonstrerat utan att jag får försöka själv för att lära mig. Detta upplägg blir ganska avskräckande när det kastas termer som ”Junction” och annat på mig utan att det förklaras ordentligt exakt vad de innebär.

Efter några timmar faller saker och ting på plats förstås men stridssystemet med tillhörande spelmekanik är ändå inte det mest självklara eller knappt särskilt intuitivt. Trots detta är det ändå underhållande att djupdyka i ett system som kretsar nästan uteslutande kring magi och hur den kan extraheras från olika punkter eller från fiender.

Precis som vid andra remastrade versioner av Final Fantasy-titlar som släppts den senaste tiden finns det ett par hjälpmedel för att göra det stundtals föråldrade upplägget lite mer lättilgängligt. Med några enkla knapptryck kan jag avaktivera slumpmässiga strider när jag rör mig på kartan, jag kan öka hastigheten så att allt går tre gånger snabbare och jag kan till och med se till att mina karaktärer har bästa förutsättningar inför varje strid som uppstår.

Grafiskt sett har upplösningen putsats till ordentligt men det syns ändå tydligt att det rör sig om ett drygt 20 år gammalt spel. Med ovan nämnda nya funktioner blir spelet dock betydligt mer lättsmält. Om du är ett hårt fan av att spela som det var förr i tiden kan du göra det och det går lätt att ignorera de extra alternativen samtidigt som presentationen är originalet troget.

I slutändan är det främst för den galna berättelsen jag fortsätter spela eftersom jag helt enkelt måste se vad som händer härnäst. Det är knappast det bästa Final Fantasy-spelet som släppts men det är likväl en underhållande titel som står sig än idag, på det stora hela. Om du missade denna titel när den släpptes första gången eller om du inte ens var född när det släpptes är detta ett gyllene tillfälle att ge spelet en chans.