Kunai

När jag besökte Gamescom i somras hade jag ett möte bokat med utgivarna The Arcade Crew som jag enbart baserade på en trailer som omedelbart fångade mitt intresse. Denna video uppvisade både en härlig estetik och än spännande fart och fläkt, och spelet var förstås Kunai från nederländska TurtleBlaze.

Även om det inte är ovanligt att finna metroidvania-spel med retrodesign i det visuella bland indiespelen, kände jag ändå att det stack ut från mängden. När jag väl fick testa det på plats i Köln föll allting på plats efter bara några minuter av demon.

Kunai är nämligen fullständigt lysande när det kommer till styrning och rörelse genom spelvärlden. Allting känns väldigt exakt, vilket är av största vikt när det gäller stridsinriktade plattformsspel som detta. Manövrar som till en början ser komplexa ut sitter snart i ryggraden tack vare hur intuitivt allting känns, samt hur effektivt allting introduceras. Varje ny mekanik införs successivt i din repertoar och följs sedan av segment där du får öva på dessa punkter i gradvis mer utmanande miljöer, för att sedan även kombineras med andra mekaniker. Ett utmärkt exempel på hur nivådesign och spelmekanik kan skapa en symbios.

Spelet är även väldigt lockande på det visuella planet, med en härligt charmig design på de olika karaktärerna. Vår hjälte Tabby är en surfplatta som är kopplad till en robotkropp, och trots att den inte har någon dialog flödar det väldigt mycket personlighet från de många ansiktsuttrycken som visas på skärmen. När du till exempel intensivt hugger med ditt svärd ersätts den glada uppsynen av ett fighting face som skulle skrämma slag på vem som helst, och när du hukar dig ned så får du istället se ett kattliknande mysansikte. Små detaljer som verkligen bidrar till karaktärsbyggandet av en protagonist som annars skulle vara väldigt platt och anonym.

Berättelsen utspelar sig i en framtidsvärld där en ondskefull artificiell intelligens har snudd på utrotat hela mänskligheten med sin robotarmé, men det finns fortfarande en mekanisk motståndsrörelse som kämpar för människorna. Tabby är förstås den utvalde hjälten som alla har väntat på, och i sedvanlig ordning behöver du samla på dig en rad olika färdigheter och verktyg för att ta dig an den förtryckande makten.

De första, och viktigaste, uppgraderingarna du får ta del av är de titulära kunai-knivarna. Dessa vapen används tillsammans med rep för att skapa änterhakar som du kan svinga dig genom miljön med, och nå svårnavigerade platser med hjälp av. Utvecklarna har snudd på perfekt funnit balansgången mellan nytta och utmaning med dessa verktyg, då det aldrig känns omöjligt att svinga sig från punkt till punkt, men det känns heller aldrig som att du åker på räls. När du väl har börjat bemästra detta kunai-svingande känns det otroligt belönande.

Många spel i denna genre har en tendens att vara lite bestraffande när du väl dör, men där har istället utvecklarna bestämt sig för att låta spelaren ha kul och experimentera utan för stora risker. Detta poängterades även när jag träffade utvecklarna i somras, och känns för mig som ett korrekt beslut när man baserar spelet på högt tempo och spektakulärt svingande. När du blir av med all din hälsa kommer du visserligen att sparkas tillbaka till senaste sparpunkt, men du slipper göra om allt du redan har gjort. Det innebär alltså att alla erfarenhetspoäng du har samlat och alla dörrar och genvägar du har lyckats öppna kommer att sparas. Fienderna kommer dock tillbaka, vilket bibehåller utmaningen på en rimlig nivå.

Kunai är ett härligt spel på så många vis, och ett av de bästa spelen i genren på Nintendo Switch. Det finns gott om spännande extraprylar att leta upp i världen om du är en perfektionist, men för mig är spelkänslan den riktiga belöningen i spelet.