Stela

Ända sedan Limbo slog igenom på Xbox Live Arcade för snart tio år sedan har många utvecklare inspirerats av konceptet av den atmosfäriska sidoscrollande plattformaren med pusselelement. Även om få har lyckats nå upp till nivån som Playdead har satt på denna subgenre har det ändå funnits mycket intressant att hämta där från andra studior också.

Stela är just ett sådant exempel, där du kastas in i en mystisk värld utan någon direkt information eller upplägg och spelvärlden får göra jobbet med att berätta själva historien. Själva berättandet är det dock ganska sparsmakat av, men den övergripande designen är tillräckligt intressant för att föra mig vidare i denna stämningsfulla resa.

Trots att det huvudsakligen är ett linjärt och tvådimensionellt spel har utvecklarna lyckats skapa ett effektivt djup i spelvärlden, och det finns mycket som sker utöver det plan som din karaktär befinner sig på. Detta blir snabbt uppenbart när fiender börjar dyka upp från bakgrunden och skapar en del svettiga smygmoment bland allt plattformande.

Som förväntat finns det även en del enklare fysikpussel som involverar flytt av lådor, placering av föremål på tryckkänsliga golvplattor. Det handlar sällan om någon direkt komplexitet, men utvecklarna har åtminstone undvikit de absolut vanligaste fallgroparna som dessa spel brukar hamna i. De har nämligen lyckats få fysiken att kännas tillräckligt bra för att du ska kunna slippa känna frustration, och du behöver heller inte balansera saker i sekvenser som kräver orimlig precision. Stort plus för detta.

Den största behållningen i Stela är dock stämningen som spelet lyckas skildra. Den emellanåt utsökta miljödesignen kompletteras av ett effektivt användande av soundtracket där musiken bara inte är välgjord, utan även används med väldigt passande tajming. Detta lägger väldigt stor tyngd vid saker som sker i dramatiska scener, och jag kände definitivt att pulsen höjdes markant under ett par av de mer intensiva actionögonblicken.

Tyvärr tappar spelet bollen lite framåt slutet, när de atmosfäriska miljöerna istället byts ut mot abstrakta plattformspussel som i jämförelse känns väldigt oinspirerade. Själva pusseldesignen dyker också en aning i kvalitet här, vilket gjorde att själva avslutningen landade ganska platt för mig. Det är ganska synd med tanke på den väldigt lovande upptakten.

I sin helhet är dock Stela en solid upplevelse som är värd att kika närmare på. Även om många av koncepten känns bekanta från andra inspirationskällor har Skybox Labs lyckats sätta sin egen stämpel på slutprodukten istället för att bara skapa en blek kopia.