Jag har varit ganska sen till festen när det gäller gamla klassiska konsolrollspel. Så pass mycket att det till och med gav inspiration till en artikelserie här på bloggen. Jag har dock fylla många av de luckor jag hade från spelhistorien, och verkligen börjat se charmen i 16-biterans många rollspelsklassiker.
Detta uppvaknande har gjort att jag även har fått upp ögonen för de många verk som numera utvecklas med nostalgin för denna era i åtanke, och det är svårt att inte bli charmad av de mer ambitiösa projekten. Det var mycket därför som jag föll ganska fort när jag såg trailern för Ara Fell: Enhanced Edition, och tog mig an recensionsprojektet med höga förhoppningar.
I sedvanlig JRPG-stil skildrar spelet en sömnig liten by där vår huvudrollsinnehavare Lita växer upp. Hon är uttråkad av vardagslivet och följer med vännen Adrian på ett äventyr för att finna en borttappad ring. Komplikationer uppstår, som de så ofta gör, men Lita finner så småningom ringen och sätter den på sitt finger utan att veta något om att den besitter oanade krafter. Det visar sig bli början på slutet på den lugna vardagen för Lita och Adrian, och gamla bortglömda historiska händelser börjar komma upp till ytan igen.
Själva upplägget är ju långt ifrån unikt för någon som har spelat någon form av rollspel någonsin, men jag tycker ändå att Ara Fell lyckas skildra det tillräckligt väl för att jag inte bara ska avfärda det som en tröttsam trop. Mycket av detta beror på att miljöerna är väldesignade, och den gamla klassiska 16-bitscharmen skiner igenom på ett effektivt vis. Karaktärerna är dock kanske inte de mest välutvecklade jag har sett, och dialogen känns emellanåt för platt för att jag ska fatta något direkt tycke för dem. Det finns undantag där det finns lite humoristisk ton i konversationerna, men det är lite för långt mellan dessa tillfällen.
För min egen del är musiken kanske den största behållningen i denna genre, då många av de mest odödliga musikstyckena skrevs till just japanska rollspel under SNES-perioden. Det är också här som Ara Fell har ett av de största misslyckandena. Visst, musiken fungerar bra som lugn stämningsbyggare när du vandrar runt i byarna eller i vildmarken. Men när utforskandet övergår till strid ändras inte musiken, utan det är fortfarande samma stycke som varvas som när du vandrar omkring.
Just stridsmusiken är en stor del av det som gjorde bland annat Final Fantasy-serien till något speciellt rent stämningsmässigt, och gjorde att jag inte hade så speciellt mycket emot att nöta hundratals fiender. När det gäller bossar finns det ibland andra musikstycken som spelas, men det finns inget som verkligen kör igång spelaren, vilket gör att det heller inte känns som att det står mycket på spel.
Striderna är rent turordningsbaserade, och fungerar ganska mycket som många andra spel i genren. En stor skillnad är att det är mer förlåtande upplagt än vad jag är van vid, då både hälsa och energimätare fylls upp efter varje strid. Det är både positivt och negativt, med tanke på att det kräver mindre hushållning av resurser. Å ena sidan gör detta det enklare att bara utforska vidare även om du har gått igenom en rad tuffa strider, men det gör också att utmaningen saknas emellanåt.
Ara Fell är definitivt inte något som jag skulle klassa dåligt på något vis, men det saknar väldigt mycket av det som krävs för att bli investerad i ett rollspel. Har du letat efter ett japanskt rollspel som är mer mot det lättsammare hållet kan du dock finna en del nöje här.
Var först med att kommentera!