Krönika: Hur Animal Crossing tog över mitt liv

Jag har aldrig riktigt sett poängen med Animal Crossing-spelen, om jag ska vara helt ärlig. Serien flög långt (LÅNGT) under min radar under både Gamecube- och Wii-erorna och inte heller Nintendo DS-versionen lockade mig. När New Leaf släpptes till 3DS hoppade jag dock på tåget för att se vad allt snack handlade om. Jag fann mig själv gruvligt besviken och utråkad.

New Leaf är enligt många peaken i Animal Crossing-serien men trots att jag gav det ett ordentligt försök kunde jag inte hindra mig själv från att gäspa och tappa intresset väldigt snabbt. När en ny version, New Horizons, utannonserades till Switch kunde jag därför inte bry mig mindre. Åtminstone inte till en början.

Sekunden efter att bilden togs rusade jag iväg för att få tag på paketet som kom flygande i en ballong. En helt vanlig dag i Animal Crossing, med andra ord.

Allteftersom lanseringen närmade sig blev jag lite nyfiken. En kollega på jobbet pratade om titeln och såg fram emot den så pass mycket att hon skaffade en egen Switch för att spela det. Releasen kom och jag avstod dock, åtminstone de första två dagarna.

Det har nu gått ett par veckor sedan jag hoppade på Tom Nooks resepaket till en öde ö (som i ärlighetens namn mer påminner om en bluffig deal för en andelslägenhet) och jag kunde inte vara mer nöjd med mitt beslut. Faktum är att Animal Crossing: New Horizons så smått har börjat ta över stora delar av min vardag, på fullaste allvar.

När jag inte spelar New Horizons så tänker jag åtminstone en hel del på det. Jag planerar i mitt huvud hur jag ska plantera fruktträd för att bilda en vacker lund, jag räknar dagarna till söndag då Daisy Mae dyker upp på min ö för att sälja rovor och jag loggar slaviskt in varenda dag för att få min dagliga bonus av Nook Miles.

Rör. Dig. Inte. Luffy.

Många av elementen i New Horizons kan i ärlighetens namn liknas med Free 2 Play-spel och det är lite enerverande att behöva vänta till nästa dag för att få det där extra rummet till mitt hus eller innan min bro är på plats. Samtidigt är det en del av charmen. New Horizons är ett spel som tvingar mig att svälja ett chill pill eller två. Saker händer inte direkt eller ens hela tiden, ibland går dagarna bara förbi lugnt och stilla.

Min karaktär, som i skrivande stund utseendemässigt liknar antingen Deku från My Hero Academia eller Luffy från One Piece (because of course) knatar omkring på min egenvalda ö och fiskar lite här, fångar ett par insekter där, pratar med grannarna om den omtalade K.K Slider-konserten som planeras eller så bara njuter han av livet.

Världen är sig inte riktigt lik nuförtiden och den pågående Coronapandemin skrämmer många, med all rätt. Därför tror jag att New Horizons ofrivilligt lanserades i precis rätt tid. Vi behöver ett spel där vi kan spendera timmar med att rensa ogräs som vi sedan säljer till en sengångare som heter Leif. Vi behöver spel där vi som låtsas-kapitalister säljer varenda frukt vi äger för att kunna köpa en tillbyggnad till vårt hus och vi behöver spel med Isabelle, världens mest underbara kommunanställda efter Leslie Knope.

Ingen lustig kommentar här. Bara ett fint ögonblick när min fru kom på besök till min ö med sin karaktär och vi delade en stund under stjärnorna.

Jag har måhända inte börjat hänga på sajter som Nookazon eller börjat leta på nätet efter öar med bäst priser på rovor men Animal Crossing: New Horizons har borrat sig in i min hjärna och bosatt sig där. Jag kommer inte börja tidsresa i spelet för att få saker snabbare utan jag kommer låta saker ta sin tid. Kommer jag att tröttna? Förmodligen. Jag tror inte något spel kan hålla mitt intresse för evigt.

Men om Animal Crossing: New Horizons skulle göra det så skulle det faktiskt inte vara det värsta i världen.

David
Senaste inläggen av David (se alla)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.