Ännu ett steg i min vandring genom Final Fantasy-serien är nu avklarat, och jag kan därmed lägga Final Fantasy VIII bakom mig. Generellt sett har jag bara haft positiva saker att säga om spelen när jag har summerat dem, kanske för att jag påbörjade resan från SNES-eran istället för de numera lite svårsmälta NES-spelen. Final Fantasy VIII är dock det första hittills som jag känner mig genuint kluven efter.
Som min kollega David poängterade i recensionen av nyversionen som släpptes förra året är det något av en designmässig soppa. Jag är inte på något vis en bakåtsträvare eller traditionalist när det gäller japanska rollspel, men många av de mekaniker som infördes i Final Fantasy VIII är lite onödigt komplexa. Jag vande mig så småningom vid Draw-systemet som absorberar magier från dina fiender, och uppskattade även idén. Det som kändes lite för mycket var när alla dessa magier skulle pusslas ihop som en motsvarighet till rustning och nya vapen. Jag medger att det skapar en mångfald, men på bekostnaden av en lättöverskådlig spelupplevelse.
Karaktärerna är nästan genomgående svåra att tycka om, då det antingen handlar om snubbar som tävlar om vem som kan vara mest edgy eller tjejer i animestereotypen superpositiva men något klumpiga eller klantiga. Vissa får dock slutligen, efter många om och men, en lite mer intressant utveckling och jag kan medge att jag gillade Squall framåt slutet. Trots att han är en idiot och lite av ett arsle mot sina vänner har de lyckats fånga en del aspekter av en introvert karaktär som jag inte ofta ser i ett spel, och det var lite glädjande.
När spelet ursprungligen släpptes fanns det väldigt mycket negativitet kring det lite mer science fiction-inspirerade upplägget i berättelsen. Det är nog aspekten jag har absolut minst problem med i Final Fantasy VIII, utan gillar istället den kontrast som uppstår mellan de många fantasy-inspirerade monstren och de högteknologiska elementen i spelvärlden.
Det största framsteget som togs från föregångaren var ju presentationsmässigt, och det känns bitvis som ett generationsmässigt hopp när man jämför med Final Fantasy VII. Karaktärsmodeller består inte längre av LEGO-klossliknande polygoner, utan påminner faktiskt om riktiga människor. Denna skillnad syns ännu mer i nyversionen av Final Fantasy VIII, där de faktiskt lyckades få bort mycket av pixligheten från originalets karaktärsmodeller.
Överlag tycker jag att berättelsen har en hel del underhållning att bjuda på, om du är ombord för lite klassiska anime-mässigt överdrivna vändningar. Trots att jag var med på detta fick jag ändå svårt att svälja vissa sekvenser som kanske kan vara de dummaste berättelsesekvenser jag har upplevt i ett spel.
Framåt slutet upplevde jag en del gamla designövertramp som var frekventa under 90-talet i de japanska rollspelen. Trots att jag hade tagit mig till slutbossen utan några gigantiska problem uppenbarades den gamla goda ”du har inte gjort tillräckligt många sidospår”-barriären på ett brutalt vis. Dels tvingas du att ta striden med en slumpmässig uppsättning karaktärer, vilket innebär att om du inte har levlat upp och utrustat samtliga är du nära nog körd direkt.
Med lite tur lyckades jag ta mig förbi detta hinder när jag stötte på nästa. Vid andra fasens slut gjorde bossen så pass mycket skada till hela mitt gäng att jag inte ens var i närheten att kunna ha chansen att överleva oavsett om de hade full hälsa eller ej. Det fanns helt enkelt inget vis att klara detta utan att lägga ner massor av timmar till på att nöta upp mina karaktärers nivåer, och när jag redan är framme vid slutbossen är det inte något som intresserar mig.
Det finns en hel del att tycka om i Final Fantasy VIII, men tyvärr även lite för mycket som lämnar en dålig smak i munnen. De många episka stridssekvenserna på en större skala implementerades otroligt väl, men tyvärr finns det för många hinder i spelmekanikerna att hoppa över under spelets gång för att det ska kunna rankas högre när jag summerar mina känslor.
Var först med att kommentera!