Outbuddies DX

Det är svårt att argumentera mot de stora influenserna som Nintendo-klassikern Metroid har haft, och fortfarande har, i spelbranschen. Spelet blev inte bara en grund till en populär subgenre, utan det finns utvecklare som även inspireras mer konkret av upplägget, den grafiska stilen och den mystiska stämningen.

Outbuddies DX är ett av dessa spel som inte direkt hymlar med sina inspirationskällor, utan istället lånar ganska friskt från både Metroid och Super Metroid som ett fundament. Den stora frågan jag hade innan jag tog mig an spelet var om de faktiskt har något eget att bidra med i slutprodukten också.

Berättelsen börjar med att vår protagonist råkar ut för en flygolycka, och planet kraschar mitt i havet. När han vaknar upp befinner han sig i en märklig värld som tycks finnas under havsytan, och det finns bara en sak att göra. Dags att dra igång det stora utforskningsprojektet för att hitta en väg härifrån.

Redan från börjar skapar spelet en ganska mysig stämning med de ganska snygga miljöerna som pixelgrafiken återger. Den lugna, krypande chipmusiken etablerar dessutom en känsla av mystik som gör det spännande att utforska miljöerna och utkämpa strider mot de många märkliga fiendetyperna. Problemet ligger dock lite i variationen, eller rättare sagt bristen därav. Spelvärlden är ganska omfattande, men jag upplever sällan att det dyker upp speciellt markanta avbrott i den från början etablerade designmallen.

Variationen kommer istället genom de genretypiska uppgraderingarna som tillåter dig att nå områden du inte kunde nå tidigare. Här får du till exempel bredda förmågorna med klassiker som dubbelhopp och jetpack som låter dig sväva under en kortare period, samt att du får tillgång till bomber för att kunna demolera vissa väggar. Dessa uppgraderingar är förstås välkomna tillägg, men känns också helt och hållet förutsägbara för någon som har spelat ett annat verk i samma genre. De sticker inte heller ut i hur de fungerar eller implementeras i spelsekvenser.

Spelet saknar även lite riktning, och själva berättelsen är åtminstone till en början så väldigt tunn att det emellanåt bara känns som att du får gissa dig fram till vart du ska gå. Flera gånger har jag bara snubblat över nästa sekvens i berättelsen, och det känns lite trist med tanke på att den grundläggande stämningen i spelet förtjänar lite mer hjälp av just ett sammanhängande narrativ.

Själva bossdesignen är dock ganska välgjord, och kompenserar lite för den något monotona transportsträckan. Ju längre in i spelet du kommer, desto större krav ställs det på dig att använda alla dina färdigheter på ett effektivt vis mot dessa bossar. Det känns därför både belönande när man kommer fram till dessa strider och när man lyckas gå segrande ur bataljen

Outbuddies DX är egentligen inte ett dåligt spel, men det känns synnerligen anonymt med tanke på vilka konkurrenter det har på marknaden. Om du är ute efter ett metroidvania-spel till din Switch skulle jag nog rekommendera att du kikar på Gato Roboto eller Kunai innan du börjar snegla mot detta lite för medelmåttiga spel.