Keen – One Girl Army

Kim är en flicka som har växt upp i en stillsam by tillsammans med sin mormor. Trots denna stillsamhet har dock vapenträning varit något har varit traditionsenligt sedan hon var väldigt liten, och tur är ju det för nu har zombier börjat invadera. Efter snabbt avverkande av de vandrande döda, som primärt är ute efter deras grödor istället för hjärnor, tar nyfikenheten överhanden hos Kim.

Hon beslutar sig för att luska ut var alla dessa zombier kommer ifrån, och blir av misstag avskuren från möjligheterna att återvända hem. Eftersom det inte finns någon väg tillbaka är det väl lika bra att fullfölja resan framåt istället, och ta reda på vad som orsakar problemen.

Själva upplägget i berättelsen är kanske inte så värst unikt eller nyskapande så här långt, men vad som får spelet att stå ut i mängden är att det i grunden påminner om ett femtonpussel. Fast istället för de numrerade brickorna skjuter du runt den rullskridskoutrustade Kim på spelplanen för att positionera henne korrekt så att hon kan avverka fiender, hämta nycklar eller finna utgången från rummet du befinner dig i.

När du flyttar Kim kommer hon att fortsätta sin rörelse tills hon träffar en vägg eller ett annat objekt på spelplanen. Detta är något som spelar mer och mer roll ju längre du kommer in i spelet, då det blir en tankenöt att bara finna rätt händelseförlopp för att kunna nå en dörr som leder vidare till nästa rum. Spelet börjar ganska förlåtande, men framåt slutet får du verkligen tänka över dina drag innan du tar ett beslut eftersom en felaktig rörelse kan placera dig mitt i en fiendehög.

Det som håller spelet intressant är att det hela tiden introduceras nya fiendetyper som har olika beteendemönster och förutsättningar. Till exempel stöter du snart på robotar som har sköldar som måste slås ut innan du kan göra någon skada, vilket innebär att du behöver positionera dig på ett vis som tillåter dig att attackera flera drag i rad samtidigt som du själv håller avståndet för att slippa en smäll själv.

Allt detta presenteras i härligt charmiga miljöer som är allt från traditionellt japanska till smått cyberpunkdystopiska framtidsvisioner. Tillsammans med denna estetik bjuds det även på ett helt underbart soundtrack som består till större delen av dunkande synthpop, och detta är även en av de största behållningarna i spelet för mig. Även om jag gillar pusselspel så brukar just denna form av pussel vara total kryptonit för min del. Därför är det tur att det finns härlig musik som tar udden av eventuell frustration som uppstår när jag tvingas göra om sekvenser på grund av slarv eller bara det faktum att jag inte ser lösningen.

Varje nivå har även en del olika kriterier du kan sikta efter för att kunna låsa upp bonusnivåer, som i sin tur leder till nya färdigheter. Om du klarar en nivå utan att ta skada, eller på bara ett visst antal drag får du sfärer som du kan lösa in vid gömda tempel. Väl inne i templet får du en rejäl pusselutmaning som sedan kan leda till nya former av attacker eller dylikt som kan hjälpa dig under senare nivåer. Det är därför starkt uppmuntrat att återvända till nivåer du har spelat för att klara dessa bonuskriterier.

Keen är ett spel jag absolut inte hade på min radar innan jag fick tag i recensionskoden, men det är definitivt något som alla fans av pusselspel borde kika närmare på. Spelet dryper av charm och härlig stämning, och passar dessutom ypperligt för portabelt spelande på Nintendo Switch.