MO:Astray

Blandningen av pussel och plattformande är något som länge har varit ett populärt område för indieutvecklare, till den utsträckning att det delvis har uppstått en del mättnad. Det betyder dock inte att det har slutat att dyka upp nya välgjorda variationer på konceptet, och MO:Astray är definitivt ett sådant guldkorn.

När spelet börjar vaknar du till liv som en formlös liten geléklump i en totalt främmande omgivning. Du vet inte var du befinner dig, var du har varit eller vart du är på väg, men en vänlig röst agerar ledsagare i denna förvirrande situation. Det börjar snart klargöras att du befinner dig i någon form av forskningsbas, och något har gått väldigt fel.

Snart låser du upp förmågor som att läsa tankarna från både levande och döda genom att skutta upp och fästa dig på en intet ont anande persons ansikte. Detta bygger med tiden ut en ganska intressant bakgrundshistoria om farliga experiment och folk i maktposition som både har stora ambitioner och baktankar.

Allt detta skapar en bitvis mörk och kuslig stämning till vad som i grunden är ett pusselbaserat plattformsspel. En liten knorr på konceptet är att du inte har en traditionell hoppmekanik, utan istället drar du en pil med styrspaken åt det håll du vill hoppa. Detta expanderas sedan med dubbelhopp där du kan ändra riktning mitt i luften, samt mer kraftfulla hopp som låter dig demolera vissa ytor eller studsa mot väggar.

Du kan även ta kontrollen över människor och andra varelser genom att göra din bästa face hugger-imitation, och på så vis kan du även interagera med knappar och spakar som din geléaktiga originalform inte tillåter. Det finns bra omväxling i hur pusslen implementeras, med både krav på fingerfärdighet, tajming och tankeverksamhet. Det blir sällan superkomplicerat, men det känns alltid tillfredsställande att ta sig vidare från pusselrum till pusselrum.

Utseendemässigt finns det en del tydliga retrotoner, utan att egentligen hämta inspiration från specifika spel. Stämningen känns dock tydligt hämtad från de fantastiska Playdead-spelen Limbo och Inside, med mycket mystik och mörker som bidrar mycket till spelvärlden. Det är just denna helhetskänsla som gör att jag fastnar för MO:Astray och hamnar i ”bara ett pussel till”-loopen.

Som jag nämnde tidigare finns det god omväxling i spelets pussel, och det bygger mycket på kreativt användande av de olika förmågorna du låser upp. Oftast när jag kör fast på ett ställe är det för att jag ännu inte har tänkt på att en förmåga kan användas på ett specifikt vis, och det skapar en stor upptäckarglädje när man väl knäcker nöten. Framåt slutet ställs verkligen dina egna färdigheter på prov när du ska applicera allt du har lärt dig på vägen.

Varje övergripande område avslutas med någon form av bossfajt, och även om fler av dem är ganska påhittiga är det inte riktigt höjdpunkten i spelet. Emellanåt kan de vara alldeles för enkla, vilket leder till en antiklimax. Sen finns det även raka motsatsen som kräver lite för mycket precision och tajming, och detta leder då till frustration istället. Utvecklarna har haft problem här att hitta den jämna nivån som resterande delar av spelet erbjuder.

Det är dock endast en liten del av helheten som överlag är en riktigt positiv överraskning. Det är ett solklart inköp för alla som gillar pussliga plattformare med mörka science fiction-influenser