Ori and the Blind Forest blev ett rejält genombrott för det österrikiska Moon Studios när det ursprungligen släpptes till Xbox One för några år sedan. Så småningom letade sig spelet även till Nintendo Switch där David recenserade den finslipade portningen av det lysande plattformsspelet.
Med all denna framgång var det ju förstås bara en tidsfråga innan en uppföljare skulle se dagens ljus, men kan verkligen Ori and the Will of the Wisps nå upp den till redan högt lagda ribban?
Efter de många omvälvande händelserna i första spelet har Ori börjat finna ett lugn och en vardag tillsammans med sina nya vänner. Denna ro är dock inte så långvarig som de skulle kunna önska sig. En dag när Ori och fågeln Ku är ute och övar på Kus nyfunna flygfärdigheter hamnar de mitt i ett oväder, och separeras sedermera i en avlägsen del av skogen.
Ori är fastbesluten att återförenas med Ku, men märker ganska snabbt att något inte står rätt till med naturen runtomkring. Onda krafter gör att växtlighet är döende och vattnet är förorenat, och varelserna som bor i detta område vädjar om din hjälp att ställa detta tillrätta innan du beger dig därifrån.
Detta är startskottet för ett omfattande och omväxlande äventyr som kommer att sätta dina plattformsfärdigheter på stora prov, men i likhet med föregångaren även en emotionell resa. Med hjälp av lysande animationsteknik för samtliga karaktärer och ett magiskt soundtrack lyckas spelet förmedla gripande känslor utan någon direkt dialog. Trots den fantasifyllda skildringen av spelets omgivningar är det lätt att sätta sig in i känslorna hos alla karaktärer, och motivationen att vilja hjälpa till kommer per automatik.
Den största delen av spelet handlar om att navigera sig runt i den utsökt designade spelvärlden, och detta är något som är successivt mer givande ju längre in i spelet du kommer. Du låser ganska snabbt upp klassiska förmågor, som dubbelhopp, men Ori and the Will of the Wisps fortsätter ganska långt i in i spelet att erbjuda nya och roliga vis att förenkla framfarten i skogen. Den mest betydelsefulla uppgraderingen är när du får en slags änterhake som kan greppa tag i mossbeklädda ytor och blåfärgade element i spelvärlden. Med hjälp av denna känns det ibland som du flyger genom miljöerna i hastigheter som våghalsigt balanserar till gränsen till livsfara, och jag älskar varje sekund av det.
Ett av de stora problemen jag hade med föregångaren var de bitvis frustrerande spikarna i svårighetsgrad som kunde driva mig till gränsen av vansinne. Det är tyvärr något som fortfarande är ett problem i detta spel, och det var ganska längesedan jag var så pass nära att kasta en handkontroll. Jag vill inte påstå att jag är någon plattformsexpert på något vis, så det är säkert inte något som alla kommer att reagera på, men jag tappade bitvis lusten att spela vidare när jag nådde ett visst område i spelet.
När Ori and the Will of the Wisps släpptes ursprungligen fanns det en del prestandaproblem, som därefter förvisso har förbättrats. Detta fick mig att undra lite över hur det skulle kunna rulla på den betydlig svagare hårdvaran i Nintendo Switch. Det dröjde dock inte länge innan jag fick ett övertygande positivt svar på dessa frågor, då det mestadels lyckas nå de 60 bildrutor per sekund som utvecklarna har siktat på. Den precision du får i styrningen tack vare denna bildfrekvens är i princip en grundläggande nödvändighet, och det är glädjande att se att de har lyckats optimera portningen så här väl. Du får absolut inte samma grafiska skärpa som du får på andra plattformar, men det är ändå överraskande snyggt trots detta.
Det finns mycket att älska i Ori and the Will of the Wisps, och det är heller inte svårt att svepas in i denna underbara miljö. Trots detta lämnar jag spelet med lite bitter eftersmak på grund av de lite onödigt svåra partierna som jag fick svära mig igenom, och kan därför inte fullt ut rekommendera dig om du inte har goda mängder tålamod.
Var först med att kommentera!