Super Meat Boy Forever

Titeln känns ganska passande ändå. Det känns nämligen som jag har väntat för evigt på en uppföljare till Super Meat Boy, spelet som fått mig att skrika, svära, kasta handkontroller och som dessutom lärt mig att inte ge upp. Nu är Super Meat Boy Forever här och frustrationen från föregångaren lever kvar, på gott och ont.

Som sagt, jag har spelat en hel del Super Meat Boy genom åren. Sedan spelet släpptes 2010 har jag låtit titeln gå varm på min Xbox 360, sedan på min Xbox One och på min Switch. Även om jag spelat många av dess nivåer hundratals gånger har jag aldrig tröttnat på att återvända till Meat Boys kamp mot Dr Fetus för att rädda sin flickvän Bandage Girl.

Nu när uppföljaren kommer har våra hjältar slagit sig till ro och har dessutom skaffat barn, lilla Nugget. Givetvis dyker då Dr Fetus upp och kidnappar Nugget, vilket får Meat Boy och Bandage Girl att ge sig ut för att rädda honom.

Den stora spelmekaniska skillnaden presenterar sig omedelbart. Super Meat Boy Forever är fortfarande ett benhårt plattformsspel men den här gången är det en så kallad auto-runner, vilket innebär att spelkaraktären automatiskt hela tiden rör sig framåt så jag är begränsad till att göra saker som att slå, hoppa och ducka för att ta mig fram. Spelets nivåer är dessutom slumpmässigt genererade vilket gör att ingen spelrunda är den andra lik.

Det positiva med detta upplägg är att spelet erbjuder på snudd på oändligt innehåll att ta mig an och bemästra. Det mindre positiva är att det känns som att den millimeterprecisa designen av föregångaren har gått förlorad och i många fall gör det att nivåerna helt enkelt inte känns riktigt lika välgjorda. Utvecklarna har designat tusentals olika mininivåer som via en generator klistras ihop till nivåer och det fungerar överlag bra men det finns stunder där allting inte riktigt hänger ihop så sömlöst som jag hade önskat.

Att designa spelet på detta sätt gör också att inlärningskurvan mer liknar en lodrät vägg emellanåt. I Super Meat Boy började saker och ting enkelt men blev snabbt svårt. I Super Meat Boy Forever börjar allting på nivå ”skitsvårt” och fortsätter upp i utmaningarnas stratosfär och fortsätter ut i världsrymden. Med andra ord är Super Meat Boy på ren svenska ett förbaskat svårt spel. Att se dödsfall över hundratalen på vissa nivåer är inget ovanligt.

Super Meat Boy Forever är inte lika bra som sin föregångare, det går inte att komma ifrån. Det nya upplägget (som ursprungligen var tänkt som ett mobilspel) fungerar utan större problem men det blir helt enkelt inte riktigt lika underhållande när jag inte själv har full kontroll över vad som händer. Med det sagt finns det gott om utmaningar och nivåer som bjuder på djävulskt utmanande plattformande och när spelet träffar mitt i prick hamnar jag i samma meditativa stadie som när jag spelade föregångaren. Super Meat Boy Forever må vara sämre än föregångaren men det är ändå bättre än många av sina konkurrenter.