Ninja Gaiden-spelen till NES var skitsvåra. Rebooten Ninja Gaiden till Xbox var skitsvårt. Ninja Gaiden 2 var något enklare men fortfarande svårt. Ninja Gaiden 3 betydligt enklare. Varför nämna detta? Jo, eftersom så mycket om just Ninja Gaiden-serien brukar handla om just svårighetsgraden tänkte jag få det ur vägen direkt för att kunna fokusera på andra saker. Detta eftersom de tre delarna i den moderna trilogin nu har funnit sin väg till Switch.
De tre Ninja Gaiden-spelen har en lång och brokig historia bakom sig. Det första spelet släpptes urspungligen som en exklusiv titel till den första Xbox-konsolen innan det till slut nådde andra plattformar i form av Black- och Sigma-versionerna. Spelet står sig än idag som en måttstock för moderna actionspel även om just ordvalet ”modern” börjar bli lite väl generöst då spelet närmar sig sin 20:e födelsedag. Detta märks i viss mån genom äventyret, då kontrollschemat inte är helt optimalt, kameran mer än gärna ställer till bekymmer och presentationen andas starkt av en svunnen tid, med ganska detaljfattiga miljöer, åtminstone med dagens mått mätt.
Med det sagt är Ryu Hayabusas första 3D-äventyr fortfarande värt att uppleva då stridssystemet är lika fenomenalt bra idag som när spelet ursprungligen släpptes. Kameran kan som sagt sätta käppar i hjulen emellanåt men så snart jag kommer in i spelets rytm flyter allting på fantastiskt bra.
Detsamma kan i mångt och mycket sägas om uppföljaren, en titel som vid release var något av en vattendelare för fansen. Vissa gillade inte att spelet blivit något enklare och aningen mer förlåtande utan avskrev det som ett ”casual”-spel, något som definitivt inte är fallet. Själv välkomnar jag än idag det faktum att en stor del av seriens kärna behållits samtidigt som det blir enklare för andra att hoppa in och ta del av den brutala ninjaaction som erbjuds.
Om del två delade spelare i två läger samlades de igen när Ninja Gaiden 3 släpptes. Spelet var nämligen vid lanseringen snudd på universellt hatat och det dröjde tills en nyversion med undertiteln Razor’s Edge släpptes till Wii U (senare portat till andra plattformar) som pendeln svängde något och spelet sågs som ett måttligt underhållande bidrag till den anrika serien. Som tur väl är är det just Razor’s Edge-versionen som ingår i Master Collection. Jag finner denna del otroligt underhållande, trots en lite väl överdriven användning av Quick Time Events men stridssystemet är fortfarande ruskigt bra och det bjuds på gott om spektakulära sekvenser, inklusive ett inledande uppdrag där Ryu chillar på Big Ben i London innan han ger sig ut i strid.
Tyvärr är Nintendo Switch inte den optimala plattformen för att uppleva dessa tre titlar på. Samtliga spel verkar sikta på att leverera 60 bildrutor per sekund men det är få tillfällen detta uppnås. Utöver detta känns presentationen ganska smetig, framförallt i det första spelet. Faktum är att det verkar vara just Ninja Gaiden 3 som både flyter och ser bäst ut av de tre titlarna.
Om du kan leva med en instabil frame rate är Ninja Gaiden: Master Collection dock en samling som erbjuder tre matiga och actionfyllda äventyr med allas vår favoritninja Ryu Hayabusa. Om du har tillgång till en annan konsol kan det dock vara värt att söka upp en av de versionerna, för att säkerställa en något mer stabil upplevelse.
Var först med att kommentera!