Det har gått lite drygt ett år sedan jag första gången bekantade mig med den utmanande vildmarken i Snowrunner, i samband med recensionen jag skrev för systersidan PSbloggen. Sedan dess har jag med jämna mellanrum återvänt till min sakta men säkert växande samling lastbilar för att ta mig an utmaningar med stegrande svårighet.
När spelet även offentliggjordes för Switch blev jag förstås genast nyfiken på hur denna avancerade simulering skulle rymmas på en plattform med ganska mycket blygsammare hårdvara, och självklart var jag tvungen att hårdgranska denna portning.
Om du inte är familjär med bakgrunden i denna mångåriga spelserie, som innefattar de tidigare verken Spintires och Mudrunner, så är själva grundupplägget enkelt. Du och dina fordon placeras i extrema terrängförhållanden för att assistera med antingen uppbyggnad eller reparation av grundläggande infrastruktur.
När du har passerat dessa inledande steg utvecklas kontrakten till mer och mer komplexa uppdrag som sätter dina navigationsförmågor på stora prov. För det är ju en sak att leverera ett lass med metalbalkar med hjälp av en stor, kraftfull lastbil, och en helt annan att göra det genom översvämmade, gyttjefyllda stigar. Det är som du säkert kan förstå oerhört lätt att köra fast på vägen mot destinationen, och därför viktigt att du använder rätt verktyg för rätt scenario.
Om du huvudsakligen kör på asfalt krävs inte så mycket av fordonet du använder, men när du tvingas ut i de mer svårhanterade underlagen är du i princip körd om du inte har fyrhjulsdrift och helst även differentialspärr. I de flesta fall går det att uppgradera fordonen för att lägga till dessa funktioner, men ibland får du antingen ge dig ut och bärga en övergiven lastbil för att reparera denna, eller helt enkelt lägga dina surt förvärvade pengar på en ny. I vissa fall behöver du även låsa upp uppgraderingar genom att finna dem ute i vildmarken.
Spelet kan det kännas väldigt bestraffande när du sniglar dig fram långsamt på trånga stigar med världens mest otympliga last, och du plötsligt missbedömer en lutning eller en stor sten sätter krokben för ekipaget. Då är det bara att börja om från början, eftersom det inte går att spara när man vill. Samtidigt är detta även tjusningen i spelet för mig, när kombinationen av utmaning och fara resulterar i en stor belöningskänsla när du väl kommer fram till destinationen. Trots att många av uppdragen har snarlika upplägg känns de ändå omväxlande eftersom de kräver så mycket planering och avvägning beroende på vilken lastbil, last och släp du har, och inte minst vilken terräng du behöver korsa.
Snowrunner utspelar sig i tre olika mijöer i grundspelet, där du får bekanta dig med Michigan, Alaska och ryska Tajmyrhalvön i Sibirien. Dessa bjuder på vitt skilda terrängförhållanden och förutsättningar och täcker ganska omfattande ytor. Det finns även en rad olika områden till i expansionerna som har släppts det senaste året, men efter att ha lagt cirka 70 timmar i PlayStation-versionen har jag inte ens kommit i närheten av att bli klar med originalinnehållet.
När jag startade upp Switch-versionen var det tydligt att utvecklarna har fått skala bort en hel del av det visuella för att behålla själva kärnan av spelet – fysiksimuleringen. Mycket ser väldigt lågupplöst ut, och träd och buskar dyker ibland upp precis framför näsan på dig. Men i slutänden påverkar det inte min spelupplevelse nämnvärt eftersom spelkänslan är densamma som i övriga versioner av spelet.
Jag medger att Snowrunner inte är den mest gästvänliga upplevelse för nya spelare. Det tog mig många timmar att förstå att jag inte kan böja spelet efter min egen vilja, utan att jag måste lära mig att läsa av omgivningen och fatta lågriskbeslut istället för att skynda mig fram. När jag väl kom ut på andra sidan tunneln började jag hitta något avkopplande i dessa emellanåt stressiga spelmoment. Det har därför blivit ett av mina favoritspel att varva ner med när jag lyssnar på en podcast eller dylikt. När jag nu även kan spela det portabelt är det ju bara en bonus.
Var först med att kommentera!