Tarsier Studios visade verkligen var skåpet ska stå när de efter många framgångsrika år som supportstudio slutligen fick fria tyglar med eget material. Little Nightmares var en härligt obehaglig resa genom kusliga miljöer som verkligen etsade sig fast i hjärnan på mig. Det lyckades trots sina brister höja sig en bra bit över många andra spel i genren, och utvecklarna visade att det finns potential att utveckla konceptet vidare.
Nu när uppföljaren är här var jag till en början väldigt nyfiken på att se exakt var studions förbättringsfokus har legat, eftersom föregångaren hade klara problem med klumpig styrning. Dessa problem visar sig tyvärr fortfarande vara ett ok som spelaren behöver bära genom berättelsens gång.
Berättelsen börjar med att vår protagonist vaknar till liv i en ödslig och lite kuslig skog. Inga ledtrådar ges om hur du har hamnat där eller vart du är på väg, men i klassisk sidoscrollande tradition är det bästa tipset att bege sig högerut. Snart kommer du till en något förfallen stuga där du följer ljudet av en speldosa, som spelas av en ensam och vettskrämd flicka. Efter lite övertalande går hon med på att följa dig, och du har genast en känsla av trygghet med följeslagare och medhjälpare.
Denna känsla försvinner dock snabbt när en jägare får syn på er, och en våldsam, hetsig jakt genom skogsdungarna sätter fart. Jag påminns snabbt om att tålamod är en dygd i de sektioner där du behöver smyga försiktigt för att inte dra på dig fiendens uppmärksamhet. Varje millimeter räknas i den ofrånkomliga jakt som kommer att uppstå, och du behöver därför ta dig så långt som möjligt innan allt brakar loss.
Det är här spelet visar ett par av sina största svagheter. Dels är styrningen i princip lika klumpig och oprecis som den var i föregångaren, vilket gör att det är lätt att fastna på kanter och missa viktiga hopp. Dessa dödsfall leder sedan till nästa problem, vilket är kontrollpunkterna. Ibland är det väldigt sparsamt med sådana, vilket gör att du emellanåt behöver göra om lite för långa sektioner av spelet. När ett spel står och faller med stämningen som spelvärlden försöker skildra är det ganska förödande för den övergripande upplevelsen att göra om plattformssekvenser eller flytta lådor för 25:e gången.
Med det sagt lyckas faktiskt spelet, precis som sin föregångare, ändå att skildra en oerhört tät stämning som fångar mitt intresse från första stund och inte släpper taget förrän sluttexterna rullar. Obehagliga miljöer och groteska karaktärer omger dig vid varje steg genom spelet, och både den visuella och ljudmässiga designen håller yppersta klass. I synnerhet kapitlen i skolan och i sjukhuset är en mästerlig uppvisning i hur du skapar pulshöjande sekvenser utan att behöva ha speciellt mycket action.
Något som är en klar förbättring jämfört med föregångaren är att det är lättare att följa vad spelet vill att du ska göra. Det är aldrig något som pekas ut i klartext för att fördumma spelare, men subtila designval i omgivningen som antyder vad lösningen på pusselsekvenser är, eller vart du ska bege dig i jaktsekvenser. Det är något som många utvecklare missar i sin ambition att låta spelaren ha fria händer, och kanske något som är bättre att vara på säkra sidan av i det stora hela, men Little Nightmares 2 klarar denna balansgång galant i princip i varje område.
Kontrasten mellan frustrationen av kontrollerna och den fantastiska stämningen är svår att bena ut. Ena sekunden vill jag bara stänga av spelet, och nästa sekund bjuds jag på en makalöst stämningsfull upplevelse. Det är lite synd att spelet vägs ner av detta i slutänden, men trots detta är det värt att kämpa sig igenom för att uppleva helheten.
Var först med att kommentera!