Under de senaste konsolgenerationerna har Nintendo gått sin egen väg istället för att ryckas med i kapprustningen som Microsoft och Sony sysslar med, och detta har varit lite på gott och ont. Oftast har detta kompenserats med smarta designidéer som erbjuder unika spelupplevelser, men det har ibland varit svårt för utvecklare att porta sina mer ambitiösa verk till plattformen.
Det har dock inte varit ett hinder för id Software, som ihärdigt har jobbat för att Doom-serien ska kunna upplevas av så många som möjligt. Även om vi har fått vänta lite extra på Switch-versionen av Doom Eternal jämfört med övriga plattformar är den nu tillgänglig för alla som vill ta sig an de ständigt anstormande demonhorderna.
Doom fick en rejäl nystart när det förra spelet släpptes 2016, och det var kanske en av de mest positiva överraskningarna jag har haft i genren under den konsolgenerationen. Mina förväntningar på Doom Eternal var därför skyhöga, och det fanns mycket som såg lovande ut innan lanseringen. Spelet tar vid strax efter händelserna i föregångaren, och det ser inte lovande ut för vår planet som har blivit fullständigt invaderad av helvetets styrkor. Det sista hoppet ligger hos vår fåordiga protagonist Doom Slayer, som måste sätta stopp för invasionen genom att ha ihjäl ledaren Khan Maykr och hans Hell Priests.
Det som gjorde föregångaren så otroligt tillfredsställande att spela var den härliga designbalansen mellan hektiska strider och de oftast välgjorda små arenorna som skapades i samband med fiendeanstormningen. Det var en konstant dragkamp mellan offensivt och defensivt spelande för att se till att både hälsa och ammunition räckte till, och inte minst fingertoppskänslan för tajmingen för när man skulle våga närma sig fiender för att avrätta dem och fylla på hälsodepåerna.
Detta koncept har utvecklats en aning, exempelvis med att vissa fiender har kritiska punkter du kan skjuta på för att minimera deras möjligheter att dela ut skada. Du har även möjlighet att sätta fyr på fiender för att se till att de tappar rustningsskärvor som du kan plocka upp för att se till att du har lite mer marginal i striderna. Expansionen av dessa system gör att du behöver dela upp fiender lite mer i prioriteringsgrupper, så att du kan ha de svagare fienderna för att fylla på hälsa, ammunition och rustning medan du lägger allt det offensiva krutet på de starkare fienderna. Det är mycket att tänka på i början innan du kommer in i rutinerna, men det skapar en ganska underhållande dans när du får allting att klaffa.
Spelet har även expanderat sitt fokus på plattformssekvenser, där du behöver kasta dig mellan klättringsbara väggar och räcken som du kan svinga dig fram med hjälp av. Dessa element tappar dock ganska fort underhållningsvärdet, och borde ha skurits ner markant. Det är mer underhållande när detta kombineras med striderna, då det gör dig mer mobil, men i övrigt kanske det inte var det bästa beslutet.
När det kommer till portningen till Switch är det ett smärre underverk att det ens lyckas rulla överhuvudtaget, men det säger en hel del om hur skalbar deras spelmotor är. Utvecklarna har fått kompromissa en hel del på det visuella, och bildfrekvensen ligger på 30 istället för 60 som andra plattformar har. Och det är just det sistnämnda som gör att det blir svårt att rekommendera Switch-versionen av Doom Eternal. Spelet kräver väldig reaktionsförmåga och precision, och det är svårare att uppnå när du har halverat bildfrekvensen. Har du ingen annan plattform att köra spelet på är det ett fullgott alternativ, men det är inte det bästa sättet att uppleva spelet på.
I slutänden känner jag att utvecklarna har missat lite av vad som gjorde föregångaren så otroligt underhållande, och det är själva enkelheten i designen. Jag förstår att det finns ett driv att vidareutveckla konceptet i en uppföljare, men i detta fall har det bara resulterat i rader av uppgraderingar och färdigheter istället för att fokusera på den grundläggande enkelheten. Actiondelen är förstås fortfarande toppklassig, men det märks ibland att det har hakats på lite för många lager av mekaniker, och då tappar jag också lite intresse i längden.
Var först med att kommentera!