NEO: The World Ends With You

Det första The World Ends With You släpptes till Nintendo DS redan 2007 och jag har faktiskt aldrig spelat det eller ens rört det. Av diverse olika anledningar hamnade spelet aldrig på min radar förrän långt senare men trots det har jag ändå inte tagit mig i kragen för att spela varken originalet eller den nyversion som släpptes till Switch för ett par år sedan. Nu är uppföljaren här och denna gång hoppade jag på titeln så fort jag kunde.

Min kärlek för japansk populärkultur var 2007 inte riktigt där den är idag, vilket förmodligen var en av anledningarna till att jag skippade The World Ends With You. Spola fram till 2021 och det är annat ljud i skällan och jag har sett fram emot NEO ända sedan det utannonserades. Ett par dussin timmar senare är jag redo att ge mitt utlåtande om den nya omgången av Reaper’s Game som utspelats i Tokyos Shibuya-distrikt.

Den här gången stiftar vi bekantskap med Rindo, en japansk tonåring som spenderar sin fritid tillsammans med sin kompis Fret, en karaktär som fyller alla boxar för den sterotypiske bästa polaren, så till den milda grad att han ger alla han möter mer eller mindre värdelösa smeknamn. Av en slump dras de båda vännerna in i det som kallas för Reaper’s Game, ett dödligt spel i det som verkar vara efterlivet som de måste vinna för att ha en möjlighet att återvända till den verkliga världen. De vinner genom att anta en rad dagliga utmaningar och tävla mot andra lag under en vecka för att nå toppen och om de står på topp vid tävlingens slut får de sin önskan uppfylld.

Genom spelets gång stöter våra hjältar på en lång rad karaktärer som alla känns unika och är fyllda av persolighet, något som speglas dels genom karaktärsdesignen men även genom röstskådespelarna, som är fullkomligt briljanta både på japanska och engelska. Vissa karaktärer har jag förstått återvänder från föregångaren men det sker på ett sådant sätt att jag som nykomling ändå inte känner att jag missar något viktigt, även om det säkerligen finns en rad trevliga påskägg för långtida fans av serien.

Att utforska Shibuya är en fröjd, även om kamerans Fish eye-effekt inledningsvis gör mig lite illamående. Detta går dock snabbt över och jag kan fokusera på den färgsprakande värld som Square-Enix målar upp. Steget från föregångarens 2D till 3D fungerar oväntat bra och även om kameran styrs automatiskt har jag aldrig problem med att följa vad som händer.

Flytten till 3D gör att även striderna känns radikalt annorlunda. Med hjälp av de många pins Rindo och gänget samlar på sig låser jag upp en rad olika typer av attacker som alla kan uppgraderas till att bli starkare eller rentav utvecklas till nya attacker. Jag kontrollerar tre karaktärer samtidigt under striderna vilket kan låta förvirrande men som fungerar över förväntan. Inför strider kan jag välja vilka pins karaktärerna ska använda och beroende på typen av attack är de tilldelade en knapp på handkontrollen. Detta innebär att jag kan trycka snabbt på en knapp för en viss attack sedan hålla in en annan knapp för en annan typ av attack som sker automatiskt eller som kan laddas upp. Upplägget inbjuder till snabba, dynamiska strider där ordentlig planering kan göra processen kort med många olika fiender.

Striderna och utforskandet kompletteras med ett fullkomligt briljant soundtrack som faktiskt har tagit sig in i min dagliga rotation på Spotify, vilket inte hör till vanligheterna för spelmusik. Kombinerat med den grafiska stilen är NEO: The World Ends With You en audiovisuell upplevelse som inte gör sig rättvisa i varken bilder eller Youtube-klipp utan det måste upplevas personligen.

Rindos äventyr genom Shibuya är väl värt att uppleva enbart på grund av presentationen. Lägg till ett annorlunda och medryckande upplägg för strider och uppgradering av egenskaper och attacker och du har ett JRPG som inte riktigt liknar något annt men som är en av årets mest underhållande upplevelser.