För ett antal år sedan recenserade jag ett litet JRPG till PS3 vid namn The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel. Vid den tidpunkten var jag inte bekant med serien från Falcom men jag kände däremot till studion tack vare deras Ys-titlar. Jag ansåg mig just då inte heller som något särskilt stort fan av japanska rollspel, med undantag för Persona 4 Golden. Vid första genomspelning var jag mer än nöjd men inte riktigt så frälst som andra verkade vara i denna serie. När jag spelade igenom titeln igen till PS4 och dessutom tog mig an den direkta uppföljaren, då trillade polletten ned med råge.
Spola fram klockan flera år och jag har efter detta spelat igenom alla fyra delar i Cold Steel-serien (de som släppts i väst än så länge) och jag har även arbetat mig genom den ursprungliga underserien, The Legend of Heroes: Trails in the Sky-trilogin. För de som är bekanta med denna mastodontserie är det välkänt att jag då haft en rejäl lucka mellan dessa två serier, nämligen Crossbell-sviten på två delar. Detta var två spel som ursprungligen släpptes till PSP och endast i Japan och det har länge sett ut som att de aldrig skulle se en officiell lansering i väst. Men nu sitter jag här och har avnjutit The Legend of Heroes: Trails from Zero och jag kan glatt konstatera att det har varit mer än värt den långa väntan.
Trails from Zero följer Lloyd Bannings, en ung polisrekryt som i spelets inledning återvänder till sin hemstad Crossbell efter flera års vistelse utomlands. Crossbell agerar både stad och egen nation, inklämd mellan två rivaliserande nationer och när Lloyd återvänder är det mycket som har hunnit förändras i hans frånvaro. Vid sin ankomst blir Lloyd placerad i en ny division av Crossbell-polisen och får i uppdrag att hantera befolkningens problem och önskemål, dels för att lyfta polisens image och dels för att stjäla lite popularitet från Bracer-gillet som är stadens stora idoler.
Genom äventyrets gång har Lloyd sällskap av Elie MacDowell, Tio Plato och Randy Orlando. Dessa tre utgör resten av det team som Lloyd blir gruppledare för och dessa karaktärer följer med genom hela äventyret. Att ha en mer begränsad mängd karaktärer jämfört med Class VII i Trails of Cold Steel gör att jag kan forma tätare band med spelets protagonister och det innebär också att birollsgalleriet får större utrymme. Alla karaktärer är välskrivna och otroligt lätta att tycka om, från den lite propra Elie och den smått mystiska Tio till playboyen Randy. Tillsammans skapar de en gruppdynamik som är otroligt enkel att älska och karaktärernas djup presenteras sakta men säkert genom spelets gång.
Annars är det Crossbell som är den stora stjärnan i spelet, en stadsnation som presenteras med minst lika mycket personlighet som spelets karaktärer och det är en fröjd att utforska dess miljöer. Trails from Zero vågar ta upp ovanligt djupa ämnen i sin berättelse och klasskampen är ett av dessa och det skildras inte bara i storyn utan även i de olika distrikten i Crossbell. Den uppdaterade grafiska presentationen gör att allting känns lite mjukare än i originalversionen och tillsammans med en silkeslen bilduppdatering hjälper presentationen till att lyfta Crossbell ännu högre än tidigare.
Det säger sig nästan per automatik när det gäller Falcom men spelets soundtrack är inte helt oväntat fullkomligt magnifikt, med ylande gitarrer, smäktande stråkar och allt däremellan. Inte ens efter flera dussin timmar har jag tröttnat på melodin som spelas under majoriteten av striderna.
Just striderna är värda att lyfta fram lite extra då även de är högst njutbara. Systemet med Quartz, Orbments, Arts och Crafts kan kännas som ett steg tillbaka jämfört med Trails of Cold Steel men det beror på att det tekniskt sett är just detta då vi egentligen talar om en föregångare. Med det sagt finns det fortfarande gott om djup i mekaniken och det turordningsbaserade upplägget. Olika typer av attacker har olika lång uppladdningstid och kan även försena fiendens turer så bara där finns ett stort strategiskt djup i vilka attacker man väljer och vid vilken tidpunkt.
Trails from Zero är kanske inte helt perfekt men det kommer faktiskt ganska nära. Det är ett otroligt medryckande rollspel med härliga karaktärer, djup berättelse och fantastiska miljöer. Den grafiska stilen gör dessutom att spelet ser lika bra ut oavsett om du spelar i handhållet läge eller om du blåser upp det på en 65 tums TV. Trails-serien har hört till mina absoluta favoritserier sedan flera år tillbaka och jag undrar inte om Trails from Zero rentav är det bästa jag spelat i serien hittills. Nu väntar jag spänt på den andra halvan av Crossbell-serien som släpps under nästa år. Det är en titel som har mycket att leva upp till.
Var först med att kommentera!