Jag har länge sett mig själv som ett halv-fan av SRPG-genren. Det var först med Valkyria Chronicles som jag gav genren en chans på allvar och därefter har jag tagit mig an flera Fire Emblem-titlar, Triangle Strategy, diverse Shin Megami Tensei-spel i genren och mycket annat. Tactics Ogre missade jag således när det ursprungligen släpptes och jag har aldrig heller gett mig på någon remake-version förrän nu.
Tactics Ogre: Reborn är en remaster/remake som är mån om att behålla mycket av originalet och putsa och vässa till där utrymmet finns. Grafiken är uppskalad och karaktärsporträtt och annan artwork är uppdaterad men i mångt och mycket är det samma spel i grund och botten, vilket för det mesta är något positivt.
Spelets inledning är extremt tungt när det kommer till exponering. Spelets värld och dess konflikter skall förklaras, spelmekaniken skall gå en grundlig genomgång och en hel drös av karaktärer skall presenteras. Detta innebär att spelets inledande timmar tickar på i ett snudd på stillastående tempo, särskilt när varje rörelse i de första striderna avbryts av en karaktär som vill förklara en eller flera olika saker.
När spelet väl får fart kommer det dock igång ordentligt och jag märker snabbt att det finns ett snudd på häpnadsväckande djup i spelmekaniken att gräva ned mig i. Faktum är att Tactics Ogre: Reborn kan kännas en smula överväldigande emellanåt när jag ska försöka minnas karaktärernas egenskaper, buffs och debuffs, attackpositioner, uppgraderingsmöjligheter och ungefär 963 andra saker samtidigt.
Med det sagt är det inte nödvändigtvis något som ligger spelet i fatet. Istället för att bara kasta in saker för att se vad som fastnar har utvecklarna noggrant valt ut alla delar av spelet för att skapa en helhet som ger mig möjligheten att spela i stort sett precis hur jag vill. Det är ett djupgående och otroligt mångbottnat system som säkerligen inte är för alla men som sannerligen belönar de som ger spelet den tid och uppmärksamhet det kräver och förtjänar.
Berättelsen är också medryckande och intressant, med skickliga röstskådespelare och vad jag anser vara en strålande översättning. Det kan bli en smula förvirrande att hänga med syskonen Denam och Catiua från Walister-klanen när de tar upp kampen mot Galgastani-riket. Det dröjer dock inte länge innan ledaren för motståndsrörelsen kräver allt mer av de båda syskonen (främst Denam) och berättelsen tar därifrån flera oväntade och överraskande vändningar.
En av de största spelmekaniska förändringarna som introducerats här är är ett leveltak som gäller för alla spelbara karaktärer. Detta förhindrar mig från att levla upp vissa karaktärer till extrema nivåer tidigt i spelet . Detta är på gott och ont då det håller utmaningen på en konsekvent nivå genom hela spelet men om man, som jag, ibland kämpar med att komma förbi vissa sekvenser har jag inte möjligheten att uppgradera mina karaktärer som jag vill för att öka mina chanser till framgång. Så designvalet är ett tveeggat svärd, minst sagt.
Med det sagt är Tactics Ogre: Reborn i övrigt en triumf. Även om jag kanske önskat att Square Enix använt sin HD-2D-stil (likt Octopath Traveler eller Triangle Strategy) är presentationen charmig på sitt eget sätt och alla fans av SRPG är i princip skyldiga sig själva att kika närmare på Tactics Ogre: Reborn.
Var först med att kommentera!