Tyr: Chains of Valhalla

Med tanke på att Nintendo Switch på sina knappa två år i livet redan har hunnit samla på sig över 1300 spel tillgängliga på dess eShop är det svårt för mindre titlar att sticka ut och utvecklare behöver förlita sig på unika säljargument för att locka till sig spelare.

Tyr: Chains of Valhalla lockade mig med en grafisk stil som jag tyckte såg intressant ut, några delar cel-shading, några delar 3D-Mega Man och baserat på nordisk mytologi. Det lät klart lockande så jag hoppade på chansen att recensera spelet.

Trots att det må se väldigt fartfyllt ut är Tyr: Chains of Valhalla en mer plågsam än njutbar upplevelse.

Med facit i hand önskar jag att jag hade valt annorlunda. Med all respekt för utvecklarna är Tyr: Chains of Valhalla ett av de minst underhållande spelen jag har testat till Nintendos hybridkonsol. Inte för att upplägget är dåligt på något sätt, snarare tvärtom. Idén med en cyberpunk/cyborg-tolkning av nordisk mytologi låter spännande. Problemet är att utförandet lämnar i princip allt att önska.

Redan från första träningsnivån börjar jag ana oråd. Min huvudkaraktär kan växla mellan tre typer av vapen (grönt, blått och rött) som behöver användas på särskilda fiender för att göra mer skada. Sytemet mynnar dock inte ut i mer än “blå stråle på blåa gubbar”, vilket minimerar någon form av taktiskt djup. Samtidigt blir det otroligt förvirrande där en fiende kan vara grön i utseende men symbolen över dess huvud är en annan färg, vilket leder till att ögat luras till att välja fel vapen.

Ett annat problem i spelmekaniken som grundar sig mer i fundamentalt bristande speldesign är de många frustrationer jag stöter på. Till exempel skjuter i princip alla fiender i upprepande intervaller, vilket innebär att när de väl börjat skjuta i ett mönster fortsätter de skjuta i exakt samma takt så länge jag är inom räckhåll. Om jag hoppar över fiendens skott hinner jag nätt och jämnt landa och kanske skjuta tillbaka innan jag måste hoppa igen. Detta skapar en lång rad upprepande mönster inför nästan varje fiende jag möter och det blir snabbt långtråkigt och otroligt frustrerande.

80-talsklassikern TRON hörde av sig och vill ha tillbaka sina grafiska effekter.

Spelet lider även av andra problem i designen, som att många avsatser är precis för höga för att kunna tas i ett hopp och tvingar mig att dubbelhoppa, vilket förtar en stor del av det flyt som spelet egentligen eftersträvar.

I övrigt är spelet ganska blekt och den presentation som jag inledningsvis hoppades skulle vinna över mig visar sig snabbt få stå åt sidan till förmån för generiska miljöer. Musiken och ljudbilden är inget som lämnar något större intryck och även om spelet lyckas leverera ett par småimponerande bossar är det i slutändan en högst medioker upplevelse.

David

David

Livslångt Nintendo-fan sedan tidigt 90-tal. Relativt nyfrälst JRPG-älskare med en kärlek för udda japanska titlar, gärna med kraftiga animeinslag. Tar varje tillfälle som ges för att sprida budskapet om Super Mario Sunshines storhet.
David

Senaste inläggen av David (se alla)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.