Mechstermination Force

Det finns något visst med spel som vågar förlita sig helt och hållet på spelmekanikerna som erbjuds, och skippar berättelsen helt. Det är ju en rejäl risk att ta om inte materialet håller för att bära upp upplevelsen, men när det väl lyckas utvecklarna ofta framkalla den där härliga gamla arkadkänslan som är så svårfångad och svårdefinierad.

I Mechstermination Force kastas du rakt in i hetluften under en robotinvasion, och det finns helt enkelt inte tid att grotta ner sig i irrelevanta detaljer som ”varför”. De gigantiska robotarna är här, och de måste skjutas sönder och samman.

Upplägget är också ganska enkelt i ett övergripande perspektiv, då du tar dig an boss efter boss utan några långdragna nivåer. Utmaningen ligger istället i att finna och bemästra mönstren hos de mekaniska jättebestarna som gör att du kan separera dem till sina beståndsdelar.

Utöver rörelsemönster finns det även specifika träffpunkter på bossarna som du behöver lokalisera och nå. De är oftast ganska enkla att finna, men att nå dem är en annan fråga. Det går nämligen inte bara att skjuta på dessa rödmarkerade områden, utan du behöver smälla till dem i närstrid. För att kunna klättra till dessa områden behöver du då dels rensa bort bepansrade ytor för att få fäste, men även hitta rätt tillfälle att bege dig upp på de livsfarliga skapelserna.

Gång på gång möter jag fiender som gör att jag till en början muttrar för mig själv att jag aldrig kommer att klara av utmaningen, men hela tiden känner jag att jag lär mig något nytt för varje misslyckat försök. Det är otroligt belönande att känna det där genombrottet som gör att allting klickar, och att det till slut ”bara” handlar om utförandet. Du behöver ha sylvass fokus och tajming för att exekvera allting korrekt, men jag har aldrig upplevt att sekvenser känns orättvisa.

Mellan striderna kan du spendera dina surt förvärvade belöningspengar på uppgraderingar för hälsa och vapen, och ju längre du kommer behövs verkligen det extra spelrummet som den extra hälsan ger dig. De nya vapnen känner jag inte ger en lika markant fördel, även om det finns sekvenser då till exempel spridning på skotten är bättre än det vanliga standardvapnet. Det går även att ta hjälp av en andra spelare om du känner att utmaningen är för stor, och det är riktigt underhållande att samarbeta för att sänka dessa metallmonster.

Med tanke på storleken på många av dessa fiender händer det ofta att kameran zoomar ut ganska rejält, vilket gör att spelarkaraktären blir väldigt liten. Detta påverkar inte så hemskt mycket när du sitter och spelar i dockat läge, men jag upplever att det är lite för lätt att tappa bort sin position i kulregnet i handhållet läge. Precisionen som krävs för att utföra många av manövrarna gör dessutom att jag rekommenderar en Pro Controller för den optimala upplevelsen.

Designen på de gigantiska maskinerna är ypperlig på nästan varje front. Det känns aldrig som att något repeteras på ett uppenbart vis, utan varje boss har sin särskilda stil och specifika lösning. Fiendernas kreativa utseende matchas även av en del härliga ordvitsar. Vad sägs till exempel om snigelroboten Mechscargot?

Mechstermination Force erbjuder kort sagt en väldigt solid bossrusch-upplevelse som verkligen sticker ut i mängden av underhållande indietitlar på Switch. Den handhållna upplevelsen är inte den optimala, men det är ändå det sättet som jag tog mig igenom majoriteten av spelet, så det är på inget vis omöjligt. Det största berömmet jag kan ge till spelet är att ett par av bossarna gav mig lika mycket skakande händer som en del av bossarna från Dark Souls-serien, och det säger en hel del.