Final Fantasy XII: The Zodiac Age

Jag har före 2019 inte spelat en enda sekund av Final Fantasy XII i någon version eller på någon plattform. Min kunskap om serien annat än att det är väldigt hyllat var att det finns en ras av människokaniner.

När jag därför slog mig ned för att sätta tänderna i Final Fantasy XII: The Zodiac Age hade jag ingen aning om vad jag hade att vänta. Efter ett par inledande spel- och filmsekvenser som ställer upp spelpjäserna för det politiska maktspel som utgör en stor del av bakgrunden i äventyret får jag stifta bekantskap med huvudkaraktären Vaan.

Vaan visste att han borde haft med sig något bättre än en pinne för att slåss mot ett övernaturligt dundermonster men han kände att han hade turen på sin sida.

Vaan är en föräldralös gatupojke som snabbt finner sig indragen i något som han egentligen absolut inte borde ha något med att göra. Han stöter tidigt ihop med ett par pirater och därefter tar äventyret fart ordentligt, med ett nästan ständigt växande karaktärsgalleri av figurer som alla är otroligt välskrivna och ofta välspelade.

Samtidigt leder prinsessan Ashe ett hemligt uppror för att försöka störta det Arkadiska imperiet som tagit över kungariket Dalmasca. Ashes berättelse vävs snart ihop med Vaans och dessa två karaktärer står i centrum under det mesta av spelet, vilket ger ett delat fokus med olika drömmar om mål och detta erbjuder ett mer nyanserat narrativ överlag, vilket jag verkligen uppskattar.

Nyheterna i denna version jämfört med originalet är många. Soundtracket har remastrats och även spelats in med en symfoniorkester, grafiken har fått ett rejält ansiktslyft och det finns möjligheten att höja spelets tempo för att snabbare ta sig genom slentrianmässiga strider.

Balthier och Fran, Final Fantasys svar på Han Solo och Chewie?

Den största nyheten är dock Zodiac-jobbsystemet, som låter mig skräddarsy mina karaktärers utveckling på ett djupt och otroligt tillfredsställande sätt. Av tolv olika jobb kan jag välja två till varje karaktär, vilket ger en lång rad olika kombinationer. Då jag alltså inte har spelat originalversionen kan jag inte uttala mig om huruvida detta är bra eller dåligt men sett med nya ögon fungerar spelmekaniken ypperligt.

Innan jag startade spelet första gången fick jag ett tips om att det i princip är “japanska Star Wars” och detta fick mig naturligtvis att se allt i spelet genom detta mentala filter. Och tro det eller ej verkar det som att jag njutit mer av spelet på grund av just detta. Jag tackar aldrig nej till ett bra JRPG men detta råd har visat sig vara nyckeln som gjort att jag tagit mig igenom de ibland krångliga genomgångarna av spelets många olika system, från jobben till gambit-systemet och hur jag uppgraderar mina karaktärer med nya färdigheter.

Inte ens en mor kan älska ett monster med det ansiktet.

Final Fantasy XII: The Zodiac Age är på många sätt ett mästerligt japanskt rollspel som vid den ursprungliga lanseringen bjöd på ett revolutionerande stridssystem, medryckande berättelse och charmiga karaktärer. Allt detta står fast än i dag och om du redan besökt Ivalice gör du ändå rätt i att återvända för alla nyheter. Om du, som jag, aldrig rört FFXII tidigare är detta det perfekta stället för att åtgärda det misstaget.

Recensionsdata

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Utgivningsdatum: 30/04/2019
Pegi:16
David

David

Livslångt Nintendo-fan sedan tidigt 90-tal. Relativt nyfrälst JRPG-älskare med en kärlek för udda japanska titlar, gärna med kraftiga animeinslag. Tar varje tillfälle som ges för att sprida budskapet om Super Mario Sunshines storhet.
David

Senaste inläggen av David (se alla)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.