Enda sedan indiespelen började breda ut sig på spelmarknaden har vi fått se mer och mer nischade spel, och ett minst sagt mer intressant utbud att välja mellan. Type:Rider är definitivt ett sådant spel, trots att det i grund och botten är ett plattformsspel med pusselelement.
Det som får spelet att sticka ut är dock att själva berättelsen som skildras är typografins historia. Då ställer du dig säkert undrande till hur pass intressant detta kan vara i spelform. För det gjorde nämligen jag till en början också.
Spelet är uppdelat i världar baserat på specifika stilar och typsnitt, och målet i varje nivå är att finna varje bokstav i alfabetet innan du tar dig vidare. Under resans gång stöter du även på en rad olika asterisker i nivåerna som låser upp ganska omfattande faktatexter som ger bakgrund till den aktuella fonttypen, hur trycksakerna användes vid tiden och ibland även det historiska klimatet vid tidpunkten.
Detta lyckades hålla mitt intresse till en början, men tyvärr är presentationen av det hela lite väl torr och tråkig. Texterna är välskrivna och informativa, men det känns lite som att det håller mig borta från själva spelet eftersom det ibland kan vara ganska kort sträcka mellan de olika asteriskerna.
Nivåerna i sig har en intressant design som även denna är baserad på den aktuella fontfamiljen du utforskar. Det finns med andra ord en hel del bokstäver och tecken huller om buller som du måste finna din väg förbi, men det skapar också per automatik en del variation från värld till värld då fonterna skiljer sig i utseende.
Mellan plattformssekvenserna finns det oftast ett par pusselrum där du ska placera en vit kula på en viss punkt för att öppna en port som sedan låter dig att utforska vidare. Dessa sekvenser är dock ibland knappt värda att kalla pussel, då det inte direkt finns någon utmaning.
Utmaningen i spelet ligger dock istället i de stundvis riktigt frustrerande kontrollerna. Det är ibland en irriterande strid mot fysikmotorn, och när detta paras ihop med den i övrigt lite småtråkiga presentationen blir det väldigt lätt att lägga spelet åt sidan istället för att kämpa vidare. Jag känner helt enkelt inte att det finns en tillräcklig belöning för att ta mig vidare när jag fastnar på kanter eller missar hopptajming med någon millimeter.
Jag upplevde dessutom smått oförklarliga prestandaproblem i detta till synes ganska enkla spel, men det är ju heller inte ovanligt när det kommer till Unity-spel på konsoler. Det finns goda idéer och intentioner i spelet, men som helhet blir det svårt att rekommendera det med tanke på hur många bra alternativ det finns.
Var först med att kommentera!