Solo: Islands of the Heart

Ju mer spelbranschen mognar som underhållningsmedium ser vi hur utvecklare och berättare även försöker sig på att skildra djupare sakfrågor blandat med mer traditionella spelsekvenser. Då menar jag inte bara genom förmänskligade karaktärer, utan att faktiskt ställa frågor som får spelaren att tänka igenom sina egna värderingar.

I Solo: Islands of the Heart skildras detta genom att ta upp ett så pass brett ämne som kärlek. Majoriteten av spelet är ett pusselspel där du behöver använda dina verktyg för att ta dig från punkt A till punkt B med hjälp av kuber med olika former av egenskaper, men trots detta är det dina beslut som tar huvudrollen i denna berättelse.

Varje pusselsekvens har två delmål. Först måste du aktivera en fyr som sedan pekar mot pusslets slutmål, och vid denna punkt kommer du att få nästa fråga. Till en början är de ganska generella för att få etablera en bas för hur du definierar kärlek, och hur du upplever den. Senare eskalerar dessa, och du kommer att få ta ställning till tuffare ämnen som till exempel ensamhet och svek. Även om det är långt ifrån ett vetenskapligt personlighetstest tycker jag att frågeställningarna generellt sett är välformulerade, och tvingade mig bitvis att fundera på mina beslut.

Pusseldelarna är dock de spelsekvenser som du kommer att lägga mest tid på, och lyckligtvis är de överlag ganska välgjorda. Till en början får du endast vanliga träboxar att använda i dina försök att klättra till målet, men snart blandas även andra former av lådor in i ekvationen. Det finns till exempel boxar som innehåller en fläkt, vilket gör att du skjuts upp en bit i luften eller lådor som när de placeras ut skjuter ut ett parti som du antingen kan gå på eller placera andra pusselboxar på.

De inledande sekvenserna är väldigt enkla, men lyckligtvis stegrar svårighetsgraden på ett ganska välavvägt vis när du tar dig vidare längre in i spelets gång. Vid ett fåtal gånger fastnade jag en period och fick sitta och klia mig i huvudet ett tag, men aldrig till en gräns där jag upplevde det som frustrerande.

Miljöerna är relativt minimalistiskt designade, men härligt färggranna och mysiga. Detta kompletteras med ett lågmält soundtrack som verkligen får dig att smälta in i lugnet som spelet vill förmedla. När jag sedan konfronterades med kontrasten av de emellanåt ganska allvarliga och tunga frågorna sveptes jag ganska omedelbart upp av känslan att vilja ta mig vidare för att se vart allt leder.

Spelet lider tyvärr av en del tekniska skavanker som lyckades ta luften ur seglen en aning. I synnerhet råkade jag ut för en krasch som gjorde att jag tappade en hel del framsteg, och även om pusslen blir enklare när du vet hur du löser dem är det sällan speciellt kul att behöva göra om dessa bitar. Det finns även en del prestandaproblem där bildfrekvensen verkligen gör ett huvudhopp från högsta trampolinen.

Solo: Islands of the Heart är inte ett spel som bryter ny mark på något vis, men utvecklarna har satt ihop en upplevelse som träffade rätt på tillräckligt många emotionella punkter att det är värt att kika närmare på.