Ibland när man tar sig an ett recensionsuppdrag är det svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett spel. Oftast har jag bildat mig en grundläggande uppfattning genom trailrar och utvecklarnas beskrivning av visionen, men ibland kan verkligen skenet bedra.
När jag startade upp Whipseey and the Lost Atlas hade jag, av förklarliga skäl, förväntningen att få uppleva ett gulligt och avkopplande plattformsspel. Det jag istället möttes av var en utmaning i frustrationshantering.
Det första, oundvikliga intrycket som spelet ger är att utvecklarna är inspirerade av Kirby när det gäller den grafiska designen. Whipseey själv ser ut att vara åtminstone kusin till den populära rosafärgade Nintendo-maskoten, och även fienderna ser ut att låna inspiration från denna spelvärld. Men där upphör egentligen likheterna helt och hållet.
Istället får vi ett plattformsspel som nästan njuter av att straffa spelaren genom föråldrade mekaniker som att bli bakåtknuffad så fort du blir träffad av något. Speciellt när du står nära kanten till ett stup. Du har även begränsat antal liv att tillgå på vägen fram till bossen i slutet av respektive värld, och om dessa tar slut börjar du om från början av världen igen. Lägg därtill en styrning som lämnar en hel del att önska när det gäller precision.
Nivådesignen är oftast väldigt simpel och ointressant, och svårigheten att ta sig igenom banorna hänger nästan alltid på en sadistisk placering av fiender istället för intressant plattformande. Sedan tyckte dessutom någon att det var en bra idé att låta Whipseey halka baklänges så fort det finns en uppförsbacke, vilket tillsammans med den lite risiga styrningen och irriterande fiendeplaceringen skapar tandgnissel gång på gång.
De många spikarna i svårighetsgrad verkar dock vara på plats eftersom det är ett väldigt kort spel. Med bara en handfull världar på vägen mot slutet så försöker utvecklarna att artificiellt förlänga spelet på frustrerande vis, och det känns inte som rätt väg att gå.
Det saknas absolut inte positiva bitar i spelet. Som jag nämnde i början har spelet en genuint charmig grafisk stil, även om den till stora delar är lånad, och musiken är trallvänlig på en nivå som är på väg att sätta sig i huvudet. Det finns dock inte tillräckligt med variation på någon av dessa fronter. Bossarna är även en punkt de har lyckats generellt sett bra på, då det finns ett par ganska intressanta strider i slutet av respektive spelvärld.
Whipseey and the Lost Atlas är ett spel som har bra idéer och koncept, men det känns inte på något vis kul att spela. Om det fanns färre sadistiska designval i nivåerna hade jag troligtvis haft lite mer roligt under tiden, men i slutänden gör den tröga styrningen att jag kämpade både mot den och nivådesignen. Det blir en fiende för mycket.
Var först med att kommentera!