Spyro är en drake som sannerligen har haft en lång resa i spelvärlden. Med ursprung som PlayStation-maskot i originaltrilogin breddade han senare sina vingar för att nå fler plattformar, dock med något mindre hyllade spel, fram tills han blev dragplåster och kassako med det nästan gränslöst populära Skylanders.
Nu när denna stjärnglans har falnat är det dock dags att återvända till den lilafärgade drakens rötter, med nyversioner av de tre ursprungliga spelen. Denna samling släpptes redan i slutet av förra året till Xbox och PlayStation, men nu träder han även in på Nintendo Switch.
Trots att spelserien aldrig riktigt fångade mig när det begav sig i slutet av 90-talet har jag sett fram emot att ta mig an denna färgsprakande actionplattformare sedan det blev officiellt att det skulle portas till Switch. I grund och botten är upplägget suveränt för portabla plattformar då det inte är så värst berättelsedrivet, utan det fokuserar mer på samlandet av prylar och diverse plattformspussel.
I synnerhet Spyro the Dragon drivs väldigt hårt av samlandet av juveler, väckande av förstenade drakar och diverse andra uppgifter, men lyckas också göra det utan att spelet känns lidande av det. Istället kompenserar spelet genom att allting känns tillfredsställande att göra och de lyckas även etablera en hel del upptäckarglädje genom att gömma saker i skrymslen och vrår.
Utvecklingsteamet har gjort ett smått enastående jobb med nytolkningen av de gamla PlayStation-spelen. Bara den grafiska stilen får mig att emellanåt sitta och le åt hur vackert och färggrant allting är, och varje liten detalj i miljöer och fiender fullkomligt sprudlar av charm.
När jag börjar utforska både Spyro 2: Ripto’s Rage och Spyro: Year of the Dragon ser jag tydligt hur originalutvecklarna förfinade konceptet och utvecklade den väldigt solida plattform som Spyro the Dragon befäste. Redan i Ripto’s Rage börjar jag se en större kreativitet och komplexitet i nivådesign, vilket ytterligare belönar den spelare som gillar utforskning. I grunden handlar det fortfarande väldigt mycket om att samla diverse prylar, men det finns en tydligare röd tråd genom spelet och en välbehövlig expandering av dialog och berättelse.
För att vara en klassisk maskotplattformare saknar jag dock en ganska viktig faktor, och det är själva musiken. Jag finner den att vara ganska anonym och förlagd i bakgrunden till skillnad från många konkurrerande spel från den tiden, och det drar ner helhetsintrycket en aning. Det är inte på något vis dålig musik, men jag skulle nog aldrig kunna peka ut ett specifikt stycke om jag fick höra det utanför spelet.
Utöver den fantastiska grafiska stilen lyckas utvecklarna även med konststycket att få det hela att se bra ut på den tekniska fronten också, vilket inte alltid är det enklaste när multiplattformsspel ska portas till Switch. Viktigast av allt så flyter det på riktigt bra prestandamässigt också, vilket skapar en ypperlig upplevelse både dockat och handhållet.
Den genomgående känslan jag får från hela trilogin är att det är väldigt avkopplande att spela. Det är nästan meditativt att springa runt med din lilafärgade drake i fantasymiljöer och samla juveler. Kamerakontrollen kan lämna en del att önska när du är tvungen att jaga fiender, men även denna kritik blir snabbt bortglömd när du blir djupt försjunken i de härliga spelmiljöerna. Jag var tidigare en Spyro-tvivlare, men nu är jag övertygad om att han har en plats även bland moderna spel.
Var först med att kommentera!