Som en rollspelsfan finns det vissa titlar från när jag var yngre som fortfarande får hjärtat att bulta nostalgiskt. Spel som jag nästan villkorslöst älskar trots att jag inte har spelat dem på väldigt många år, och som var formativa för både genren och mina personliga preferenser. Bland dessa högt aktade titlar håller jag Baldur’s Gate-spelen väldigt högt av många olika skäl.
Med sina rötter i Dungeon’s & Dragons-världen Forgotten Realms hade spelen en rik bakgrund att bygga både karaktärer och stämning på, och Black Isle briljerade verkligen på just detta. Komplexa och mångfacetterade berättelser kryddades med några av mina absoluta favoritkaraktärer i rollspelsgenren, och jag var hopplöst förlorad i denna fantasyvärld.
Nu när både Baldur’s Gate och Baldur’s Gate II: Shadows of Amn, tillsammans med respektive spels maffiga expansioner, har portats till Switch får jag chansen att återuppleva mina gamla äventyr tillsammans med goda vänner som Imoen och Minsc (och Boo förstås!). Inom mig fanns rädslan att tiden har sprungit iväg från dessa mästerverk. Är detta bara något min nostalgi klamrar sig fast vid?
I denna berättelse tar du dig an rollen som en föräldralös person som blir omhändertagen av sin fosterfar Gorion i klostret Candlekeep. När din karaktär börjar bli äldre börjar förstås frågor om bakgrund och familj poppa upp, men dessa avfärdas envist av Gorion, vilket bara leder till fler frågor. När det plötsligt börjar dyka upp lönnmördare som är ute efter ditt liv i Candlekeep står det ju klart att vår protagonist inte är vilken person som helst.
Med nöd och näppe lyckas du rymma från en attack, men olyckligtvis får din fosterfar offra sitt liv för din säkerhet. Du är nu strandad i vildmarken med fler frågor än svar, men du blir åtminstone återförenad med din barndomsvän Imoen. Med henne som följeslagare börjar jakten på ledtrådar om din bakgrund i en värld som är betydligt mindre gästvänlig än den som erbjöds i Candlekeep under din uppväxt.
Detta upplägg kanske inte är det mest kreativa när det gäller rollspel, men det som fortfarande lyser igenom är hur mycket energi som har lagts på detaljer i berättelsen. Varje liten replik eller miljöbeskrivning dryper av stämning och inlevelse, och det är detta som gör att dessa gamla rollspel sticker ut från mängden. Det är oftast ganska omfattande textmassor att ta sig igenom, men det som skildras blir så väldigt levande tack vare denna detaljrikedom.
Det sker även en del dialog inom din samling följeslagare, och karaktärer drar sig verkligen inte för att uttrycka sina meningsskiljaktigheter. Beroende på respektive karaktärs värderingar kan det till och med ställas ultimatum om vem som stannar eller går, eller i vissa fall även handgemäng med dödlig utkomst. Det är därför viktigt att du tänker på sammansättningen i teamet, samt dina beslut när du ställs inför etiska vägskäl.
Stridssystemet kan spelas i realtid för den som önskar att få väldigt mycket huvudvärk, men om du är ute efter en vettig spelupplevelse istället kan du skräddarsy när spelet automatiskt pausar så att du kan ge nya kommandon till dina karaktärer. Även när du har aktiverat dessa pauspunkter visar dock denna portning sina svagheter i själva kontrollschemat. Det är en kolossal utmaning att överföra alla dessa funktioner till en handkontroll i synnerhet när det är så pass anpassat för PC-plattformen. För det mesta är det funktionellt, men i stressiga moment med många fiender på skärmen saknar jag att ge kommandon med mus och tangentbord trots att det går att pausa.
Den klarast lysande stjärnan i denna paketering är dock Baldur’s Gate II: Shadows of Amn, som tar vid strax efter händelserna i första spelet. Jag har tillbringat fler timmar än jag kan räkna med detta spel när det släpptes till PC, och tillsammans med expansionen Throne of Bhaal är det fortfarande ett av de starkaste fantasyrollspelen som finns på marknaden. De redan lysande spelmekanikerna tillsammans med högre karaktärsnivåer skapar ännu fler episka bataljer och spännande karaktärsinteraktioner, och du får till och med det tvivelaktiga nöjet att besöka helvetesplatsen Underdark.
Sammanfattningsvis är det svårt att säga annat än positiva saker om dessa två pelare i rollspelshistorien. Innehållsmässigt har de åldrats bättre än vad jag ens vågade hoppas, och kan definitivt konkurrera med många av dagens epos i genren. Trots problem med styrning emellanåt är det här ett måste för alla som är ute efter den gamla skolans berättelsedrivna rollspel, till skillnad från de många stridsfokuserade som släpps idag.
Var först med att kommentera!