Hösten har verkligen bjudit på godbitar för alla som gillar gamla PC-rollspel, som du bland annat kunde läsa om i min recension av Baldur’s Gate-samlingen för ett litet tag sedan. Det var ju dock inte den enda massiva samling som släpptes, utan samma dag dök ju även klassikerna Icewind Dale och Planescape: Torment upp på mitt recensionsbord.
Med skräckblandad förtjusning tog jag mig an även dessa spel som den tidsoptimist jag är, och det var alltså dags för ännu fler härliga Dungeons & Dragons-äventyr på Nintendo Switch.
Till skillnad från Baldur’s Gate-samlingen har Icewind Dale och Planescape: Torment inte någon direkt sammankoppling utöver själva utvecklingsteamet och grundreglerna som spelmekaniken är baserad i. Spelen i sig är dessutom relativt stora kontraster till varandra rent ton- och uppläggsmässigt.
Planescape: Torment räknas till exempel fortfarande idag som ett av de mest välskrivna rollspelen med djup karaktärsutveckling, medan Icewind Dale inte riktigt har några fasta huvudkaraktärer i samma utsträckning då du kan skapa en egen äventyrargrupp från grunden. Båda spel är dock väldigt bra på att skildra miljöer och stämning på ett vis som nästan bara Black Isle kunde göra på den tiden.
I Planescape: Torment tar du dig an rollen som The Nameless One, som av en händelse vaknar upp på ett bårhus utan några minnen om vad som har hänt innan. Tillsammans med en svävande skalle som kallar sig Morte får du alltså försöka pussla ihop både vad som sker och har skett, och den enda ledtråd du har att börja med är en rad mystiska tatueringar på ryggen. Dessa leder snart till information om tidigare inkarnationer och en förbannelse som vilar över dig.
Spelet är baserat på världen som etablerades Planescape-kampanjen för Dungeons & Dragons, vilket innebär att det inte enbart är klassisk fantasy, utan det handlar även om olika kosmologiska plan. Det kan emellanåt bli lite flummigt i berättelsen med reinkarnationer och existens på olika plan, men överlag är det tillräckligt grundat med ett välskrivet manus och inte minst väldigt intressanta karaktärer. Till och med nästan 20 år efter ursprungliga lanseringen tycker jag att detta håller väldigt bra även med dagens mått mätt.
Icewind Dale satsar dock på ett lite mer rättframt system med rötterna i Forgotten Realms-kampanjen precis som Baldur’s Gate-spelen. Det är dock inte riktigt lika karaktärsdrivet som jag nämnde tidigare, utan det finns mer fokus på bataljer än vad andra Black Isle-spel hade. Därmed inte sagt att det är något actionrollspel, utan det är fortfarande grundat i D&D-regelverket.
Berättelsen börjar med att du och dina följeslagare får ett uppdrag att utforska mystiska händelser i en närliggande by. På vägen dit hamnar hela sällskapet i ett våldsamt bakhåll som resulterar i att endast våra tappra äventyrare överlever. Väl framme i byn Kuldahar visar det sig att någon eller något ligger bakom oförklarliga försvinnanden och klimatförändringar som gör att det stora trädet som ger byn skydd håller på att dö. Det är alltså upp till dig och dina kompanjoner att finna vad som ligger bakom dessa problem innan det är för sent.
Precis som med de andra rollspelsklassikerna från Black Isle är Icewind Dale utmärkt på att skildra både miljöer och stämning, men eftersom det inte finns lika många fasta karaktärer i berättelsen faller spelet lite på det som studion var absolut bäst på – dialogen. Det känns inte lika personligt och karaktärsutvecklingen står inte heller i centrum.
Men de riktiga tillkortakommandena för båda dessa spel finns istället i själva spelandet, eller rättare sagt i hur det har överförts från PC:ns mus och tangentbord till konsolernas handkontroller. I likhet med mina intryck från Baldur’s Gate-samlingen så är det funktionellt i de flesta fall, men kan snabbt bli omständligt och klumpigt när det finns många karaktärer på skärmen.
Det går i mångt och mycket att kringgå flera av dessa problem med den programmerbara pausfunktionen som automatiskt stoppar alla händelser vid specificerade ögonblick, men det känns ändå lite för plottrigt att dela ut kommandon med handkontrollen. I övrigt är upplevelsen väldigt trogen den jag själv fick ursprungligen för knappt två decennier sedan, och har du som rollspelsfan missat något av dessa spel är det trots problemen något du bör införskaffa.
Var först med att kommentera!