Jag må ha en väldigt stark förkärlek till det mesta som har med Japan att göra när det kommer till popkulturella ting men något som jag aldrig riktigt förälskat mig i är japansk skräck. Inte för att jag finner det dåligt eller undermåligt på något sätt, tvärtom. Det beror helt enkelt på att japansk skräck skrämmer skiten ur mig. Oavsett om det är långhåriga vattendamer, väsande spöken eller andra förvridna hemskheter är det något särskilt med asiatisk skräck i allmänhet och japansk skräck i synnerhet som gör mig illa till mods. Utöver detta är skräckspel sällan min kopp te överhuvudtaget så kombinationen japanskt skräckspel är en dubbel whammy på min mentala hälsa.
Project Zero-serien har hängt med sedan PS2-eran och har kontinuerligt skrämt slag på spelare världen över. Project Zero: Maiden of Black Water släpptes ursprungligen till Wii U (minns ni den gamla klassikern?) och nu har Koei Tecmo haft den goda smaken att släppa det även till Switch, Xbox och PlayStation.
Likt andra delar i serien handlar det om att använda spelets ikoniska ”Camera Obscura”, en övernaturlig kamera som har förmågan att fånga spöken, likt en något mer analog Ghostbuster. Genom spelets gång får jag kontrollera en handfull olika protagonister som alla har sina egna skäl till att utforska den bergiga och otroligt obehagliga japanska landsbygden. Den gemensamma nämnaren är alltså att de får hantera Camera Obscura och att en hel hög med spöken mer än gärna vill få våra hjältar att ansluta till de dödas rike.
Det mysterium som sakta men säkert nystas upp är dystert och aningen deprimerande, med självmordsbenägna tempelflickor och titelns ”Black Water” som agerar förbannelse. Det råkar nämligen vara så att det ligger i huvudkaraktärernas egna intresse att hålla sig på det torra, då ju blötare de är desto mer mottagliga är de för förbannelsen och de spöken som följer.
Spelmekaniskt kontrollerar jag karaktärerna ur ett tredjepersonsperspektiv, åtminstone fram till att kameran skall användas. Då beskådar jag världen genom kamerans sökare och får således ett betydligt snävare synfält. Här kan jag fotografera de spöklika varelser som jagar mig för att oskadliggöra dem. Det finns flera olika linser och typer av film att använda, vilket ökar på intensiteten (som redan är ganska hög med tanke på att de mer än gärna vill tillintetgöra mig. Tänk dig ett groteskt och spökfyllt Pokémon Go och du är inte helt långt från verkligheten.
Spelet är uppdelat i en rad olika episoder vilket välkomnar kortare spelsessioner om du så önskar, alternativt om du bara behöver vila nerverna efter en intensiv sekvens. Rent grafiskt har spelet uppdaterats väl till Switch och även om bilduppdateringen haltar emellanåt är det en fullt spelbar upplevelse på alla plan. Framförallt tycker jag spelet är uppriktigt otäckt och det brukar ofta innebära att jag stänger av omgående men det medryckande narrativet i spelet får mig att hänga kvar, vilket säger en hel del om dess kvalitet. Som skrämmande höstspel är Project Zero: Maiden of Black Water otroligt passande.
Var först med att kommentera!