Det har duggat tätt mellan nyversionerna och återlanseringarna på Nintendo Switch det senaste året, både på gott och ont. Å ena sidan är det svårslaget att få återbekanta sig med gamla rollspelsklassiker från Final Fantasy-serien, men när portningarna inte riktigt rullar som man önskar (som till exempel Saints Row The Third) känns det som att bli lite lurad på konfekten.
Devil May Cry är visserligen ett spel som släpptes redan under PlayStation 2-generationen, men jag måste medge att jag hade lite farhågor om prestandan innan jag startade upp spelet. Detta är ju trots allt ett spel som lever på sin blixtsnabba action och kräver precis lika blixtsnabb respons från spelaren.
Lyckligtvis försvinner all denna oro nästan omedelbart när jag ser att allting nästan utan undantag flyger förbi på skärmen i stabila 60 bildrutor per sekund, precis som det ska vara. Jag märker även att trots en del år på nacken finns det en anledning till varför detta verk blev en milstolpe för actionspel, då styrningen och actionsekvenserna fortfarande sitter riktigt bra.
I rollen som Dante tar du dig an horder av demoner i jakten på vem som dödade både hans mor och bror, och i introsekvensen etableras det är det är demonen Mundus som ligger bakom dessa illdåd. Du styrs åt rätt håll av den hemlighetsfulla Trish, och därefter är det dags att låta det alldeles för stora svärdet och de båda pistolerna föra talan.
Dante är dock inte helt och hållet mänsklig, utan har en del demoniskt blod i sig också. Detta hjälper honom att bli både starkare och tåligare, vilket är helt och hållet välbehövligt med tanke på vilka utmaningar som ligger framför honom. Standardfienderna går oftast att hamra sig igenom med hjälp av hyfsad tajming, men snart kommer det bossar som till exempel gigantiska lavaspottande spindlar, och då är det slut på det roliga om du inte lär dig lite taktik och rörlighet.
Utmaningen i spelet kan stegra ganska rejält emellanåt och frustrationen kan börja byggas upp när du inte hittar rätt taktik. Det finns nämligen bara ett visst antal gånger du kan dö på en nivå innan du behöver starta om den helt eller från senaste sparpunkt. Antalet försök är kopplat till specifika föremål som du kan hitta eller köpa, men det känns ibland nästan som slöseri att använda dem när man vet att det finns något ännu svårare runt hörnet.
En av de få sakerna som känns lite smått föråldrat är själva styrningen, då det inte alltid känns naturligt att använda vissa knappkonfigurationer. Detta var ett väldig vanligt fenomen från denna period i spelhistorien, då 3D-spel precis blev etablerat, men ingen hade riktigt knäckt nöten för hur styrscheman skulle fungera. Det är dock mest något som märks när det är extra stressigt med väldigt många fiender, och det går att vänja sig med lite övning.
Det var väldigt längesedan jag spelade originalspelet i denna viktiga spelserie, och det var därför glädjande att se att portningen bibehåller många av de känslor som jag mindes från verket. Nostalgin kan ofta spela spratt med hur du kommer ihåg upplevelser, men här får vi en actionrökare som på många plan fortfarande känns som ett modernt spel.
Devil May Cry banade vägen för många otroligt underhållande spel, och Hideki Kamiya har efter detta fortsatt att bjuda oss på intensiv, högklassig action, till exempel genom Bayonetta-serien. Om du av någon anledning missade ursprunget för denna typ av spel är det dags att rätta till detta nu.
Var först med att kommentera!