Trots att Disgaea-serien har varit populär i många år har jag aldrig riktigt hoppat in i den. Det är ett vanligt problem för mig, och säkert många andra, att inte riktigt veta var man ska börja i en spelserie som har en handfull spel eller fler på meritlistan.
När jag gav möjligheten att recensera Disgaea 4 Complete+ kastade jag dock bort dessa farhågor och dök in i en av de märkligare spelupplevelser jag har haft, på både gott och ont.
I berättelsen iklär du dig rollen som Valvatorez, en tidigare fruktad vampyr som spred skräck bland allt och alla. Han har dock avgivit ett löfte att inte längre dricka blod, utan har istället ersatt denna diet med… sardiner. Detta har gjort honom till en betydligt mindre tyrannisk varelse, och han har numera istället ett utbildningsjobb i Hades där han förbereder alla döda människors själar för efterlivet.
Dessa själar tar ju förstås formen av entusiastiska och lite smådumma pingviner som kallas för prinnies. Valvatorez tar dock detta jobb på väldigt stort allvar och känner både en stolthet och beskyddarskap för sina prinnyhorder. När Hades motsvarighet till regering tar beslutet att alla prinnies måste utrotas blir det förstås upp till Valvatorez och hans trogne följeslagare Fenrich att sätta stopp för detta både handgripligen och via politik.
Primärt kommer du att behöva utkämpa turordningsbaserade strider av den taktiska varianten. Du kommer att ställas inför scenarier där du möter antingen regeringens utsända trupper eller allehanda monster från undervärlden, och från detta behöver du att ta beslut om hur du ska skicka ut och placera dina trupper på slagfältet. Till en början känns spelsystemet ganska förlåtande, eftersom du inte riktigt spikar dina drag förrän du avslutar omgången. Det gör att du kan backa dina förflyttningar om du märker att placeringen blev tokig. Ganska snart märker jag dock att denna felmarginal är oerhört välbehövlig.
Disgaea 4 är ett spel som bitvis verkligen testar dina taktiska färdigheter hänsynslöst. En strid som kan se snudd på avgjord ut kan demolera dina tappra trupper om du tar ut segern i förskott och inte håller fokus på vilka konsekvenser ett drag kan ha. Denna svårighetsgrad hänger även ihop med de otroligt tjocka lager av olika mekaniker som kan användas i strider, och flera timmar in i spelet kommer nya aspekter att öppnas upp för dig. Det är delvis vad som gör serien så intressant, men samtidigt är det väldigt skräckinjagande när du blir kontinuerligt matad med information och inte alltid ges tid att smälta vad du tidigare har fått.
Utöver striderna finns det även den politiska aspekten där du driver en kampanj för att övertyga regeringen om att deras utrotningsidéer kanske inte är så konstruktiva. Här kan du påverka enskilda ledamöter genom till exempel mutor för att få igenom politiska beslut, och dessa är oftast i praktiken passiva uppgraderingar som du får ta del av under strider. Och du kan behöva all hjälp du kan få.
Både manus och karaktärsdesign är gränslöst charmig, och det finns massor av underhållande referenser och kommentarer som får mig att småskratta med jämna mellanrum. Röstskådespelarna är kanske lite överdramatiska emellanåt, men det passar oftast in i det helskruvade konceptet.
Jag dras verkligen med i berättelsen och vill veta mer om min sardinätande vampyr och alla hans försvarslösa prinnies. Tyvärr stöts jag bort av de många lager av komplexa mekaniker som jag inte riktigt klaffar med, och det är synd med tanke på hur mycket underhållning det finns bakom dessa hinder. Detta är alltså inte ett spel du ska ge dig på lättvindigt, trots att det ser inbjudande och charmigt ut på ytan.
Var först med att kommentera!