No Straight Roads

Musikbranschen är emellanåt en brutal bransch att försöka slå sig in i. Detta får i synnerhet Mayday och Zuke lära sig när de satsar på det stora genombrottet som bandet Bunk Bed Junction i en talangtävling. Trots en väl genomförd audition blir de hänsynslöst sågade av juryn av en enkel liten anledning. De har beslutat sig för att spela rock istället för elektronisk dansmusik.

I Vinyl City används nämligen musiken som en form av strömkälla, och musik/elbolagsmonopolet NSR har kommit fram till att EDM är den musikform som är mest effektiv när det gäller strömtillförsel. I sedvanlig fascistisk ton är det dock bara NSR:s egna byggnader som prioriteras när det inte genereras tillräckligt med el, och detta blir droppen för våra hjältar. Det är dags för Bunk Bed Junction att slå tillbaka mot storebror med hjälp av rockmusikens kraft.

Kampen tar du upp genom att utmana stadens mest populära artister. Det är dock inte helt problemfritt att nå dem mitt under pågående konserter, utan du behöver ta dig igenom flera lager av säkerhet innan du kan riffa loss mot respektive boss. Det innebär en uppsjö olika former av säkerhetsrobotar som har attackmönster som baseras på musiken. Det är därför sällan bara att springa fram och hamra på dem, utan du behöver även vara uppmärksam på musiken för att kunna undvika inkommande attacker.

Trots sitt hårda rock-yttre har Mayday svårt att motstå den populära vocaloidsjöjungfrun.

Väl framme vid en boss kommer du att ta dig genom olika attackfaser som är skapade efter artistens musikgenre och bakgrund, och bossfighterna är utan undantag väldigt fyndigt designade. Det finns tonvis av omväxling och överraskningar i varje fas på varje boss, och det är en stor drivkraft i spelet att få se vad nästa strid har att bjuda på. Eftersom musiken är en stor del av hur spelet är uppbyggt klaffar både spelmomenten och ljuddesignen på ett ypperligt vis.

Berättelsen och karaktärerna fångar mig snabbt med sin charm och humor, och väger upp de totalitära undertonerna till en mer lättsam upplevelse. Ibland landar inte skämten riktigt som det är avsett dock, men det påverkar inte alltför mycket i slutänden. Det större problemet som spelet lider av är på den tekniska fronten.

Modern konst, eller lågupplösta texturer? Det är väl en tolkningsfråga antar jag.

Mellan varje stridssekvens finns det ett hubbområde där du kan springa runt och leda uppgraderingar eller samla nya fans, och här märker jag tydliga prestandaproblem. Allt från lågupplösta texturer, låg bildfrekvens, stadsdelar som plötsligt laddas in framför näsan på mig och ganska omfattande mängder aliasing. Detta är lyckligtvis inte lika frekvent förekommande under själva striderna när tajmingen är av största vikt, men det är ändå något som drar ner helhetsupplevelsen då jag inte riktigt kan leva mig in i miljöerna på önskat vis.

Under en av bosstriderna uppstod det dock lite komplikationer när det var meningen att jag skulle kunna se vilken attack som var på väg att utföras. Texturen som skulle telegrafera vad som var på väg att ske var så suddig och lågupplöst att jag knappt kunde se skillnad på dem förrän det var för sent.

Trots dessa problem var det svårt för mig att sluta spela detta sprudlande färgglada verk. Detta spel har så många idéer och koncept som är så väl implementerade att jag gång på gång slogs av häpnad. Det finns i princip inga återanvända mekaniker i de omfattande bossbataljerna, och det finns inte många utvecklare som kan matcha denna omväxling och mångfald även om No Straight Roads är ett relativt kort spel. Jag skulle dock inte rekommendera just Switch-versionen i detta fall om du har möjlighet att välja en annan plattform.

Recensionsdata

Utvecklare: Metronimik
Utgivare: Sold Out
Utgivningsdatum: 25/08/2020
Pegi:12
Johan
Latest posts by Johan (see all)

Var först med att kommentera!

Lämna en kommentar

Din mailadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.